Aftonbladet – 19 december 1855, sida 2

I han der velat öfverlemna i dödens våld: De små morgonsångarnes melodiska rösterjväckte intet harmonierande gensvar inom deras hjertan, hvilka nu framgingo omgifna af de glada tonerna; den ljufva morgonluften kysste deras af passionens-eld;brinnande. pannor, och den lätta vestanflägten, som lekte kring skogsdunhgarne och oskyldig framsväfvade. öfver de daggfriska ängarne, skulle inom kort på sina rena vingar bära ett dödsångestens skri. Då de framkommit till en ändamålsenlig plats, bundo de brottslingen vid ett ungt träd, hvarest han, till utseendet redan nästan beröfvad allt lif, medvetslöst hängde i:sina bojor; Vi ge honom hundra alnars afstånd gossar, sade Dick; om jag genast träffar honom, skåll han få sig en anständig graf, och klicKar första skottet, så ska vi låtan slippa helskinnad undan. Förbrytaren väcktes ur sin dvala vid dessa ord och tiggde om äfven den minsta chance för lifvet. Ni kan icke ha hjerta att skjuta mig som vore jag en galen hund! utropade han med ömklig stämma. Ni är långt sämre.än en: hund,, sade hans för detta motspelare, och om;icke Dick. gör ett ordentligt slut på den bär saken, så skall jag göra det.n Se så, gossar,, fortfor Dick, ni vet alla att det här geväret är säkert. — således kan ni gerna unna det kreaturet det svaga hoppc att ändå-slippa undan — det skall glädja onom och åtminstone göra honom döden lättare ! a : Efter Högt öfvertalande bifölls Dicks begäran, och hvar-och en intog sin plats. Lifvet hängde nu för brottslingen blott på en tråd, och denna tråd var Kelsys vilja. Långsamt. höjde den sednare sin bössa medan hans vän-. ner stodo andlösa emkring honom, med ögo-.