Aftonbladet – 15 december 1855, sida 1

kvähvitt! ... det var en demonisk näktergal. Skulle inga skogsiån också komma fram att stänga vägen för mig? Natten har det egna med sig, att man aldrig kommer så fort som man vill; detta röner en som reser; ty om ock hästen flitigt manas, har han icke den fart söm om dagen; och så var det med mig, fattig djefvul; jag skyndade långsamt. ; Grodor qväkte i något sumpigt vatten; ny. ljuflig musik för den nattlige vandraren! Jag sade som den arme fångknekten i slottet Montenero: Ack, om jag blott hade vid sidan ett aldrig så litet barn! Äfven den lilla njutningen att få antända on cigarr var mig beröfyad — eld fattades. Någon författare har sagt: Det är ej njutningen som lyekliggör, Men det är vissheten att kunna njuta. Och vissheten att slutligen få hamna i mitt irefliga rum måtte väl icke beröfvas mig — det var min enda tröst. Jag hade uppnått stadens territorinmjlf på venstra sidan Tåg Kungsholms nya kyrkogård; ing blickade ditåt. och mig föll i minnet ett indiskt ordspråk: Att sitta är bättre än stå, ligga bättre än sitta, men det aldra bästa är lagnt i grafven. Jag var inom tullen; från tornuren ljudade tolfslaget ljuft för mitt öra; ack, jag tyckte nig redan ha en fot i sängen. På gatorna var det tyst och fredligt. Ett ar figurer, som stillatigande kryssade emelm husraderna. besvärade mig: alls icke: en eh annan: fallen qvinna, lika våt och kanske äfven lika. hungrig och törstig som jag. tåade af; förmodligen hem, ifall de hade näot sådant. Arma varelser! omjag egt min lånbok i behåll. skulle jag sgerna offrat åt demon liten hjelp; nu tackade jag Gud för den mig beskärda lott, som jag kanske ejnog värderat. Jag var i mitt rum och hade tändt ljuset; nucblixtrade emot mig den slipade vattenkarafinen med det friska vattnet, — men nej, det var icke vatten; det var nektar! Och nu var tiden inne för mig att njutas Om iden värde läsaren: under sur lefnadsHanåsicke enserfarit en så passagåre motgång. åckan han åtminstone ef detta lilla tragoomiska äfventyr få begrepp om hvad som i min barndem: visligen sades mig: Ha vet hvad hända kan, Innan afton träder an:n —h