Aftonbladet – 15 december 1855, sida 1

Jag hade betalt mitt kort och vandrade utör trappan; men då jag väl kommit ned, öpprades våldsamt skänkrumsdörren, och ett sillkap rusiga manspersoner, skrikande och gräande, rusade ut i förstugan och omringada nig. Hvad är du för en kurre? frågades nig. T Lemnå mig i fred, mina herrar,, svarade ag! ingen är af mig förolämpad., Åhå! var lagom stursk, min patron, sade en och ville fatta mig i kragen, men ramlade sjelf åt sidan. Emellertid var jag alldeles omsluten af detta kompani, och af en stark arm blef jag knuffad utför ena sidan af den höga yttertrappan; och utan att vidare Bekymra: sig om mig, tumlade de af utför den andra. När de hunnit undan, reste jag mig upp. Väl voro mina kläder något nedsmutsade, men lyckligtvis kände jag mig icke på något vis skadad. i Att återvända in i värdscuset, dertill var jag dels för stolt och dels befarade jag nya uppträden. Noga bemärkte jag, att det våldsamma sällskapet icke tog vägen åt staden. och beslöt derföre att genast tåga af. Kommen på första bron, föll det mig in att känna ofter plånboken — den var försvunnen. Ny olycka ! ropade jag. Hade jag väl i distraktion glömt den i värdshusrummet? Hade jag tappat honom under kullerbyttan på trappan? Hvad vet jag. Lyckligtvis innehöll den hvarken. angelägna papper eller mycket penningar, men harmen var störst; jag hade ännu aldrig borttappat något. När jag hunnit ett stycke Väg bortom bron, åkte ett par herrar i en gigg förbi mig. Den syndaren är illa utex, hörde jag en af dem säga. Uppläst och vidkändt. sade jag. i det de med en pisksmäll manade den modiga hästen. De lycklige! Nu började det regna. Min lilla paraply var ett ringa skydd emot störtskuren; men det var dock något. Emellertid sköljdes nog både porter och smuts ur min bonjour; hatten var det enda jag. kunde akta. Även blef det temligen mörkt; men belysningen var tillräcklig för att upptäcka huru det våta elementet inkräktat på landsvägen. Härvid erinrade jag mig denna klagan ur Ifin son på galejan; Fattig, full af dynt och slem, Flyter jag på vågen hem., Ja, på vågen, tänkte-jag;-eja vore jag der; han var lyeklig han. Ått flyta hem i landsvägen på två ben, det är värre det. Jag örde en nmattuggla ropa sitt klähvitt.