Aftonbladet – 15 december 1855, sida 1

aJax r 3 Finns här inga flera som gå i afton. Ne-ej. Och du-väckte mig inte.s; aFörlåt, söta herre, jag glömde alldeles bort herrn. s nAcky;s att himmel: och jord måtte glömma bort dig ! utropade jag ivredesmod. Menn, återteg jag efter någon besinning, säg då, du som. är skulden till allt, huru skall jag nu ställa mig ? i Jag vetinte, svarade den oefterrättliga. Nej,, utbrast jag, detta går för långt; bär -hit upp mera punsch; jag har ingen annan än glaset:att hålla konselj med., — Nå, ! stanna då; ssäg mig: kan jag få hyra en häst och schäs härifrån till-staden? Här finns ingen som hyr ut hästar. Fördömdt!: Jag bör få-hyracdig sjelf, du etäcka; du bör bära mig till stan Åh kors, så herrn talari hördes hon svara. Uppasserskan höll:jag slutligen qvar; jag, måste sHasnågon att-tala vid, ty punsch-konseljen tjente-till intet. i Kan jag få Jigga här i natt?, Här finns icke sängrum för herrar.w i Nå väl, sså måste du afstå din -hviloplats åt mig; sade jag, halft ond-och halft skämtande; det är din stora skyldighet, cHer ock! lägger jag mig här på soffan i natt, utan att kläda af mig. Det tillåter visst inte frun, svarade flickan. Måtte dåf-—n tillåta dig, skrek jag, högst förargad. Derjemte önskade jag högligen att få hvila ut efter dagens oro i min egen trefliga säng. Skall jag då gå hem — gå?, utbrast jag ännw uppretad. Herrn ser: så ung och rask ut, att det går väl snart förssig), svarade den obarmhertiga. Väl har jag goda benoch fötter, invände jag, omen de: sitta derföre inte under en skjutskamp heller. Och sedan i regnet med. min lilla tunna -paräply ! Det håller uppe nu. Gå din väg, ropade jag; att se dig blir! mig odrägligt, och att höra. dig än värre; låt mig veta hvad jag är skyldig. Skenet bedrager — den ljusning jag sett i vestern var försvunnen och hela -hörisonten insvept i tjocka moln. Jäg förutsåg nattregn; det var det värsta; annars ade en dylik promenad kunnat blifva angenäm. nog, om aftonen-varit. vacker; men hvad varattgöra? En obeslutsam karl är ingen karl, så har jag alltid tänkt; beslutet var fattadt, ech således — allens! . Å