Aftonbladet – 15 december 1855, sida 1

gångar för dagen, ja, hvad värre är, för dag och natt; men hvarföre klaga? . När solen skiner. .. Ah,. för tusan! så när hade jag återkommit till ångbåtspoesien, — bort härmed, det är icke min sak. Instinktmessigt följde jagnu ett sällskap.som begaf sig upp islottet för att, som jag hörde, taga i ögonsigte de herrliga imponerande vestibulerna; dem hade jag sett mer än en gång tillförene, men man tröttnar aldrig vid att se sköna konstarbeten. å Tiden var nu så framliden att man måste tänka på middagen; jag gick upp till värdshuset; matsedeln var framlagd, men jag fann mig icke vid att. spisa-i skänkrummet, utan begärde och erhöll ett enskildt run en trappa upp. PVar det nu följden af felslagna förheppningar? var det brist på aptit? voro gudsgåfvorna icke väl tillagade? alla dessa frågor kan jag ej besvara, men maten smakade mig icke. Jag reqvirerade nu kaffe, cigarrer. och punsch; det skall muntra dig, min gosse, tänkte jag och såg i detsamma genom fönstret;.en liten ljusning gaf mig hopp om bättre väder. En gammal loflig vana att läsa något, hvad som helst, vid kaffet föranledde mig.att fråga flickan om. hon hade någon bok att låna mig, ! men jag fick till svar: här finns inga böckera — alldeles ingen? — Nej, men låt mig se; bär inneligger Stockholms adresskalender. En ganska nyttig bok, suckade jag, —: gif hit boken då, kära flicka; det är åtminstone något tryckt Detta blef. nu min enr! formiga nödfallslektyr; jag omkastade blad. efter blåd till dess ätt ögat stannade vid mitt eget, hedervärda namn oeh logis. Det var! verkligen första gången jag såg mitt namn till trycket befordradt, och sådant var värdt ett glas, således: skål, farbror Gutenberg, för din uppfinning att föreviga våra namn! Jag blef nu tung, ja, ända till sömnig, beslöt att genom en mMiddagslur döda ledsna-! den. oeh kastade mig. ned på soffan; sedan jag tillsågt uppasserskan att, i händelse jag insomnat, väcka mig klockan half sju, ty ångfartyget skulle afgå klockan sju. Jag har ieke för vana att länge sofva middag, men den tunga Iaften måtte ha inverkat på mig, så alt när jag vaknade och såg på klockan var hon half åtta. O, fatala dag! ropade jag och rusade på dörren att med dundrande stämma uppkalla uppasserskan. Har ångfartyget gått? frågade jag.