Aftonbladet – 15 december 1855, sida 1

papper och blyertspenna och skref genast.verser åt mig; den som bara kunde minnas dem. — Åh! söta du, försök., — Ja, början var så här: s När solen skiner; ger ess linden hägn, Då himlen mulnar.... Ja se nu är jag alldeles ifrån det.. Oartigt, det medgifves, men ofrivilligt uppsteg jag nu och fortsatte Ja, då få vi regn .... Förlåt mig, min nådiga,, sade jag, omen ! kanske kan detta prosaiska tillägg leda er! på härftråden, hvarefter jag bugade mig och ! styrde annan kurs. Allt detta var dock icke ledsamt. Jag gick ned i matsalongen oeh begärde ett glas porter, som jag också erhöll, men icke till njutning för min strupe,.utan. till skada för min nya bonjour, som flickan der-. med öfversköljde. — Det var icke roligt. Under tiden hade himlen hastigt blifvit öfverdragen med moln; den mörka horisonten och de skrikande fiskmåsarne antydde ett ovä-. der, Vi voro nu nära. målet för vår färd, men saluten de små kanonerna var ej mäktig att skingra från hvarken molnen på himlen eller passagerarnes dystra ansigten. Stopp maschin! Vi landa vi Drottningholm. Jag började ha ledsamt, . Under förhoppning att Jupiter Pluvius snart skulle hämma sin nu började ymniga utgjufelse, stannade jag jemte flera passagerare ombord; men den välbekanta frågan: ha viroligt. nu, herr magister! tycktes sväfva på allas läppar. Klockan var ännu icke mer än eltva på dagen; friskt mod! allt kan ännu förändra sig. Denna förhoppning blef dock snart omintetgjord af starka åskdunder, hvaraf de niärgränsande bergen återgåfvo ett Nerfaldigteko; blixt följde tätt på blixt; Detta. storartade naturens skådespel var i högsta grad sublimt, och min själ lyftes alltid vid sådana tillfällen till en onämnbar högre njutnings: När ändtligen åskregnet upphört, begåf man sig i land och betraktade med modstulna blickar, hurusom stora vattenpussar formerat sig på borggården framför slottet; damerna isynnerhet beklagade sig att det nu blef omöjligt slå sig ned 1 gröngräset; men: ej beklagade jag dem, och icke de mig; vi delade: ju snårt sagdt lika öde, och än en gång frågar jag: äro vi icke alla egoister? Oeh nu först börjades mina eafbrutna mot