Aftonbladet – 13 december 1855, sida 1

Cimarosa har i kompositionen af denna handling ej blott skänkt verlden den skönaste blomman af sitt snille, han har ock derigenom uppställt den renaste typ af den äkta italienska stylen i den komiska operan. Hans verldsåskådning tränger ej till tingens grund, hans karakterer röra sig ej öfver affekternas djup: han hemtar från tingens yta blott deras flyktigaste doft, och i denna atmosfer uppspira de luftiga gestalter, hvilka i lätta och sinnrika konflikter fladdra förbi våra blickar, som fjärilar i den varma sommarluften. Väl är det kärleken som bildar handlingens motiver; men hos Cimarosas karakterer har den sin grund mera i fantasien än i hjertat och bringar i förening med andra lidelser det i rörelse, utan att ett ögonblick skymma det olympigka leende som förklarar deras drag. Det djup, det allvar, förutan hvilket intet konstverk hinner odödligheten, ligger hos Cimarosas skapelser ej i karakterernas teckning, i passionernas målande: det ligger uti den onämnbara poesi, som omgifver det hela, likasom den andas i hvarje särskild melodi. Vi underlåta att närmare utveckla hvad som utgör naturliga vilkor för de resultater tona uppnått: den outtömliga rikedomen på sköna melodier, den ädla stilen i musik, dess rena former samt det fina sinne för måtta och proportion, som öfverallt uttalar sig. Detta selnare ådagalägger han förnämligast 1 användandet af dissonanserna och i instrumentationen, der blåsinstrumenterna anbringas med en i våra dagar okänd sparsamhet, men dock så, att den åsyftade effekten alltid träffas på håret. Sångarne hafva erhållit ett svårt problem i föredraget af en musik, som fordrar en så fit behandling och tillhör en stil, hvari. de icke ega några förebilder. Det retliga lynnet och dess fräsande utbrott hos söderns tärnor, den pompösa värdigheten hos en hofman af gamla skolan, buffons groteska humor — allt vill framställas i lika raska och käcka som fina oeh graciösa drag. Man har emellertid all. anledning till tillfredsställelse med operaps: nuvarande framställning; ensemblen är i allmänhet exakt, uttrycket lifligt och det hela har den friska färg, förutan hvilken isynnerhet en opera buffa blir det bedröfligäste bland allt bedröfligt. Fröken Westerstrand (Carolina), i det första numret något indifferent, utvecklar deremot uti den berömla fruntimmersterzetten mycken färg i sin sång. och äfvenså i de följande hufvudnumren; hvaribland vi särskildt nämna det vackra salot uti andra aktens qvintett. Fröken W. har i eadenzerna inlagt ett par briljanta fioriturer, utförda med hennes vanliga elegans. iTennes vokalis i sista finalet, den hon sjunger mezza voce, såsom sig bör, förlorar deremot något af sin effekt, emedan den ej ackompagneras med nog diskretion. — Fru Strandberg är som Elisetta fullkomligt i sitt elenent; hennes framställning är lika qvick och än som energisk, och träffar i uttrycket af nyck, yrede, glädje och smärta den rätta tonen lika yckligt. Utom den omtalade terzetten nämaa vi hennes scen i första finalet, der henes halft sjungna, halft snyftade expektorationer äro förträffliga och framkalla lifligt bifall. Vi erinra endast om att ej forcera västen utöfver dess naturliga gränser. — Fru Hedin (Fidalma), som här försökte sig i en sångrol; förstår isynnerhet uti ensemblen att göra sitt parti ganska verksamt, ;ch hvad hon saknar i egentlig sångkonst ersätter hon genom ett lyckligt sinne för det lramatiska uttrycket samt genom sitt nu såsöm alltid ypperliga spel. — Hr Dahlgren ger Paolino med mycken förtjenst; hans sång eger tt sundt, naturligt uttryck samt saknar ej stik Särskildt må i detta hänseende nämnas foans aria, hvilken är att räkna bland de bästa tenorarier som ve YR skrifvits samt följ ktligen ej gör obetydliga anspråk på sin exeaptör. — Hr Uddman är en 1 alla hänseenlien ypperlig Geronimo, som genom sin lyckTliga humor väsentligen lyfter det hela. — Hr ; Waliis utförande af Robinsone utvisar att han Tväl öfvertänkt sin uppgift, den han ock löser på ett ganska redbart sätt. Endast skulle den pompösa högtidligheten i hans väsende kunna d:ramträda något bestämdare, för att åskådliggöra den äfven här nedlagda vis comica. fs Publiken visar sig synnerligen intresserad; hrr Walin och Uddman framropas efter den berömda buffaduon i andra akten, äfvensom hr Dahlgren efter sin aria. För öfrigt är det :roligt att mången musikvän vid denna tid är hindrad att höra operan, hvarföre det måhända ej vore elämpligt att efter julen ånyo -Jupptaga den. NH Matrimonio segretto skrefs i Wien år 1792, lit kejsar Leopold hade kallat kompositören att efterträda Salieri, ech der operan gjorde -Istor lyeka. Följande året uppsattes den i Neoaj el, der den under Cimarosas eget anförande gafs 57 gånger å rad. ÖSTERSJÖN. Petecbur v d. 29 November. Vi hafva äe