Aftonbladet – 12 december 1855, sida 1

Es ist oine alte Gosohichie, Doek bleibt sie immer neu; Und wem sie just passiret, Dem brieht das Hera entewei. Jag vet väl, skref Robert, att hvad som händt mig vederfarits tusende utom mig, om då också icke just hvar och en af dem dervid känt alldeles detsamma som jag. Jag borde väl således, äfven jag, förmå bära hvad alla dessa kunnat fördraga, men kanske är jag svagåre än hvaroch en annan eller också mera otålig. Jag känner en innerlig längtan att få lägga mig ned och dö. Och jag hår icke hjerta att neka mig denna enda återstående glädje. Då jag sålunda en gång kommit till detta beslut — och det gick sanningen att säga fort nog — men jag på intet sätt kunde finna mig deri att hon, som jag älskade och ännu i denna stund älekar ända till hvad menniskör torde vilja kalla vanvett, att hon skulle träffas af den tanken att den, åt hvilken hon en gång skänkt sin kärlek, hela sitt rika, varma, älskande hjerta, var blefven en sjelfmördare, eller att hennes brutna tro hade i förtid sändt mig ur verlden, återstod endast att söka ett medel, hvarigenom jag kunde vinna mitt mål, utan att hon eller någon annan finge en aning om att denna skilsmessa från jorden var frivillig och på förhand beslutad. Bland många härför uppgjorda och snart åter förkastade planer stannade jag slutligen med mitt val på den utvägen att inlåta mig i en duell och der låta döda mig. Af alla dödssätt, sem möjligtvis kunde stå mig till buds; tycktes mig detta, isynnerhet då jag uppträdde. som den anfallande parten, minst utsätta mig för detta de efterlefvandez beklagande och deltagande, sem jag fruktade nästan mer än någonting annat. Svårigheten