Aftonbladet – 12 december 1855, sida 1

onder sista tiden af sin lefnad förgäfves sökt maskera, var verkligen densamma vännerna på göstgifvaregården i W. uppgifvit. . Han hade — erfor jag af brefvet — ehuru i bemlighet, redan i flera år varit förlofvad med Amelie S. Med döden för sina blickar skildrade han i glödande färger och med lidelseTull åtrå denna kärlek, som ännu i afskedsstunden brann lika ren och varm, som då den första bäfvande kyssen emottogs, och med rörande vemod talade han om den sällhet, hvarom han vågat drömma i lifvet, under det att äfven nu här och der, lik en morgonens sista tindrande stjerna, framblickade en Jjusnande förhoppning derom att doek äfven nu icke för evigt hafva förlorat den älskade. Under de tvenne första åren af deras bekantskap hade Robert nästan dagligen varit i tillfälle att se och sammanträffa med Amelie. Det var hans lefnads solskensdagar. Det är dock icke alla, för hvilka dessa räcka hela två år. Af åtskilligt syntes det som hade hennes föräldrar endast ogerna lemnat aitt bifall till de älskandes förlofning, och sannolikt stod familjens snart derefter inträffande afflyttning ifrån orten i något samband härmed. I början träffades man dock så ofta sådant möjligtvis lät sig göra, och brefvexlade isynI nerhet flitigt. Någon tid derefter blef detafgjordt, att Amelie skulle följa sin mor till en utländsk badort. Vistelsen derute, som först var bestämd till ett par månader, förlängdes enom friherrinnans ihållande sjuklighet till ångt in på andra året. Alltlängre blef emellertid uppehållet emellan hvarje nytt bref från icke, och allt kortare och mera främmande fyo dessa skrifvelser, under det den ton af innerlig hi ;nhet och glad förtröstan på framtiden, hvaraf de förut alltid genomandats, så småningom syrtes vika för eh mörkare .stämhing och en tilltagande slutehhet hos den