Aftonbladet – 10 december 1855, sida 2

mycken skärpa och bitterhet. Det förvånade mig att flera gånger höra honom vända detta vapen emot G., hans egen, högt värderade barndomsvän. och säkert var det äfven för denne någonting oväntadt. Emedlertid tycktes min reskamrat hafva föresatt sig att minst af allt blifva ond eller uppretad. Han skämtade öfver stickorden, så ofta de på något sätt kunde vändas till skämt, och då sådant var omöjligt, låtsade han ej höra dem, ehuru jag mer än en gång märkte, hurusom han måste anstränga sig för att ej föråda det obehag som ett eller annat yttrande uppväckte hos honom. Vid supen hände det G. att han kom att häntyda på en tilldragelse ifrån studentåren. Det var en berättelse, som tycktes vara de flesta af sällskapet från gammalt välbekant, och han gjorde endast några högst vanliga och oskyldiga reflexioner öfver huru innerligt förtjust den och den herren och den och den fröken vid den tiden voro i hvarandra, hvilket dock ej hindrade dem att knappt ett år derefter knyta nya band hvar på sitt håll och sedan bosätta sig i hvarandras grannskap och lefva som goda grannar och vänner och ita sin ölost så lugnt som hade de aldrig känt en enda varmare känsla för hvarandra. Men det går så med mer än en trogen kärek här i lifvety — — — fortsatte min vän, nen afbröt sig sjelf helt tvärt, antingen han då tänkte på att det fanns någon här, som kunde misstyda hans ord, eller han rdan märkt huru ådrorna begynte svälla i Roberts: panna. Denne hade hastigt rest sig upp till hälften, men satte sig åter lika plötsligt, och det. såg ut som han ansträngde sig att synas lugn, ehuru rösten märkbart darrade, då han helt högt yttrade: Nöjet att höra sina ungdomsminnen upprepas, är verkligen ringa nog om