Aftonbladet – 10 december 1855, sida 2

ATTIKA vän underlåtit att utkräfva om upprättelse, som kanske någon med ömtåligare hederskänsl, skulle ansett för en pligt att påyrka. Jag ser att Robert verkligen och på fullt allvar — förlåt om jag hade svårt att fatta det i början — fordrar att jag skall slåss med henom, återtog G. Ehuru jag icke kan gissa orsaken dertill — ty att det ieke är den som du låter påskina, det inser jag då endast allt för väl — skall jag emellertid foga mig derefter, isynnerhet som jag, efter de ord här blifvit fällda, icke mera kan undvika det. Du har i alla fall gjort mig så många vänskapstjenster i lifvet, att det icke kan vara så obilligt att jag häruti fogar mig efter din vilja. Men ett enda vilkor gör jag, och derifrån skall ingenting i verlden förmå mig att afstå. Jag slåss icke med dig förr än sex veckor härefter, och så länge, tycker jag, kunna vi begge två vänta på nöjet att måtta åt hvarandras lif. Så rasande brådtom är väl doek heller icke med den saken. Jag reser härifrån i morgen, för att i slutet af nästa månad återkomma. Är du då benägen att upprepa den utmaning du i dag gjort mig, skall jag också vara rede att möta dig på hvad vapen du sjelf behagar föreskrifva åtom oss till dess uppskjuta valet deraf. Men jag vill allra minst möta en vän sådan som dig i strid på lif och död efter en erdvexling uti ett upprymdt lag, medan man ännu knappt hunnit hvila ut efter föregående nattens orgieg och ännu mindre haft tid att betänka det steg man är färdig att taga.p Robert försökte visserligen åtskilliga, med mycken hetta framförda invändningar, för att förraå sin motståndare att ingå på ett hastigare afgörende af saken; men min rer amrat hade mu en gång för alla fattat sitt beslut och förblef obeveklig oaktadt alla fintligt gjorda insinuatiomer, och då dess