Aftonbladet – 10 december 1855, sida 2

detta sker uppenbarligen endast för att få framkomma med sårande och lögnaktiga beskyllningar emot dem för hvilka man en gång hycklat vänskap. Jag förmodar, återtog G., att Robert ieke vill påstå att jag förtalat den ena eller den andra af de personer om hvilka nyss var fråga, derigenom att jag erinrade om ett förhållande som var för nästan hvar och en af herrarne lika så bekant som för mig. Dina ord, tyckes mig, kunde deremot väl tåla vid en förklaring, den jag väl också skulle begära, om jag ej gissade att de voro framkallade af en ögonblickets uppbrusning oeh utan all afsigt att såra. Jag tänkte,, hördes nu Robert infalla, att när jag öppet och tydligt beskyllt en man för att hafva talat en osanning, hvarje förklaring sedermera skulle vara öfverflödig. Nog har väl till och med G. någon gång hört huru en man af heder plär bemöta ett sådant tillmäle. Men finner man beskyllningen rättmätig, eller har man någon annan anledning att söka undvika besvara den på det sätt som emellan män af mod och ära är öfligt, så är verkigen utvägen att tillskrifva skymfen en stundens uppbrusning icke så oäfven. Kan man sedan möjligtvis dertill göra det sannolikt att den utmanande t. ex. vid tillfället druckit något för mycket, så att han icke rätt visste hvad han gjorde, så blir det ju ett verkligt ädelmod, att icke upptaga den utkastade handsken. Och skulle An äfven någen alltför tvifvelaktigt envisas att rubricera ett sådant der handlingwsätt sora en hög grad af feghet, så kan man ju dock alltid raknma på att de mera sansade — ock, Gud ske lef! de utgöra ju alltid flertalet — skola antaga sig den oskyldigt lidandes sak och i allmänna omdömet hålla honom mer än skadeslös derför. om han af ädel emtanka för en vilseförd