Aftonbladet – 10 december 1855, sida 1

och i det herrligaste augustimånsken jag föreställde mig oss lustvandrande vid dan af ljufyva, himmelska väsenden, som kommo oss att glömma allt utom oss för saligheten af det flyktiga ögonblick som var. Men tiden är prosaisk. Åtminstone tyckte jag det då. Alla de äfventyr, dem under en tre veckors lång resa ödet förunnade oss, inskränkte sig till ett ledsamt gräl med en full hållkarl, som, troligen för att hämnas, vid afresan gaf oss en yster häst, hvilken innan en fjerdingsväg ännu var tillryggalagd skenade och kastade min vän och mig i ett dike. Jag fick af stöten mitt ena ben så uppsvullet, att vi måste återvända till gästgifvaregården och der ligga stilla i två dygn, hvarunder jag omskötte min blessyr. Men den skyddsengel, som omsväfvade min bädd, var ingen af de bulda varelser af rosendoft och månsken med hvilka min fantasi sysselsatt sig så länge, och som nu varit mer än någonsin välkommen, utan gästgifvarens piga. som delade sina omsorger mellan mig och gårdens sju kor. Hon måtte hafva besökt dessa sednare åtminstone lika ofta som mig, ty för hvarje gång hon inträdde mötte mig en alldeles färsk parfum de ladugård, hvilken för lungsotptienter skall vara mycket välgörande, men som för mig var af lika liten nytta som behag. Samma dag jag uppstigit från sjukbädden hunno vi till W., der jag följande morgon skulle skiljas från min vän, för att begifva mig åt ett annat håll till några slägtingar, hos hvilka jag ämnade tillbringa det återstående af sommaren. Jag blef jemte G. af nägra bland dennes bekanta i staden inbjuden 1 ett gladt lag, der man önskade att med en fylld bål välkomna en barndomsvän, som man icke sett på länge. Allt tycktes endast andas miunterhet. Samtalet rörde sig. somv vid så