Aftonbladet – 10 december 1855, sida 1

med gladt med möta allt mörker och alla sorger i verldea.s TIL En duell i våra dagar. Det är mu många år sedan jag gjorde en resa -genem södra delen af landet i sällskap med min vän G. Jag var då en nittonårig yngling, nyss blifven student, och längtade efter ingenting så mycket som efter äfventyr. Min vän var flera år äldre än jag och betydligt förståndigare. Han skrattade också mången gång åt mina drömmar om strider med röfvare och vilddjur, om oförväntade möten med undersköna fröknar, som endast genom vår mellankomst räddades från någon öfverhängande fara och som, till tack för den tjenst vi lyckats göra dem, inbjödo oss till sin borg som -kärkomna gäster. Det var ingen sådan der vanlig, liten landtherregård med gul tvåvåningsbyggning och en blommande syrenhäck innanför det rödmålade staketet. Nej, längt derifrån. Det var alltid till något af de der gamla, atolta herresätena med murrönsrankor kring murarne, med löpgrafvar, fastän af tiden till hälften igenfyllda, med vallar och torn, hvilka taga sig så väl uti romanerna, som våra sköna ledsagarinnor förde oss. De hafva ett eget intresse med sig de der gamla fideikommisserna med sina mörka, ekpanelade rum, sina porträttsamlingar, sina familjetraditioner — och sina spöken, kan man gerna tillägga, ty det slår sällan felt, att icke någon längesedan förmultnad gammal riddare med blodiga minnen, jeller någon ung borgfröken, som förgäfves i väntat och kanske ännu väntar återkomsten af en trolös ungersven, vid midnattstimman der uppenbarar sig för de troende! Det var i sekelgarala allser med lekande springkäller j .