Aftonbladet – 10 december 1855, sida 1

ech lofvade att följa dig i lust eek nöd, lefvade att älska dig i lif och i död, — em hennes trohet -består profvet — hvaraf? Prefvet af en mångårig skilsmessa, af nöd, af lidanden, af landsflykt? Intet af allt detta. Nej, en ringa förändring blott i afseende på yttre lefnadsvilkor, em hvilken du ieke ens vet, om den ej är mig långt kärkomnare, än ett lif långt bort från min köra hembygd, bland mönniskor, dem jag icke känner och i förhållanden, för hvilka jag skulle känna mig. så främmande. Gustaf, Gustaf! Väl må du tala om att du behöfver förlåtelse. Din tro är sannerligen icke stark. Den är icke ens att likna vid senapskornet, derom skriften talar. Säg, Gustaf, finnes det ännu något, derom du ville spörja mig? Nej, Maria, jag Vill endast tacka, endast välsigna dig, du ljufra, ädla, älskade flicka. Och är inin tro än ett ringa korn, och hoppet ett vacklande rö, ofta brutet af lifvets vindar, så är dock min kärlek ett rikt och himmigt träd med sina rötter djupt gömda i hjertats grund, och i hvarg krona alla salighetens gyllne frukter glöda. Och minnes du, huru det står skrifvet, Maria: Men ibland dessa tre, störst är likväl kärleken. Ser du, sade Gustaf, då en timma sednare de stodo färdiga att skiljas från den undangömda hviloplatsen der nere vid åstranden, er de för andra gången i lifvet återfunnit hvarandra. Ser du, Maria! Månen, åt hvars leka skimmer du nyss gladde dig, är åter försvunnen och qvällen står mörk och hotande omkring oss, omsvepande oss med sina skuggor. Ingen enda vänlig stjerna synes der blickande ned till oss, men i vårt inre har en stjernas ljus uppgått, sem aldrig, alerig i lifvet sleeknar ech sem skall låta ess