afhållit mig ifrån att förtre er alla hvad som sysselsatte mina tankar. sHvad var det då, Gustaf? Behöfver jag äga dig, Maria, hvad det var? Om jag kände, att jag stod vid en skiljoväg i lifvet, hura kunde jag väl drömrha öm att fatta ett beslut eller ens ingå i något slags öfverläggning derom, innan jag visste, innan du ännu ens låtit mig ana, hvad du väl skulle komma att tänka dervid. Ännu, Maria, vet jag derom intet. Och dock säger dig ditt eget hjerta, att ditt svar skall afgöra öfver en hel lefnads väl eller ve. Mins du, Gustaf, det vilkor jag gjorde redan i början af vårt samtal, att du dervid helt och hållet skulle frigöra dig från hvarje tanke på mig, att du skulle tala om saken, så som funnes jag alls icke till... Nej, Maria, det har jag aldrig lofvat och aldrig i verlden kunde jag hålla ett sådant löfte, om det äfven blifvit gifvet. Vet du då icke, Maria, att redan sedan längt tillbaka, hvart än jag må rikta mina tankar, de återvända dock alla till dig. O Maria, låt mig dock icke längre plågas. Säg detta ord, hvarefter jag längtar, säg mig ... Hvad skall jag säga, Gustaf?, Du vet icke det, Maria! Nej, så säg då inte, intet. Det var förmätet af mig att begära. .. Ja, jag vet det. Förlåt mig, Maria! Men ser du, det :kännes vårt, det kännes mycket, mycket bittert, att på en gång afsäba sig ända till det sista hoppet em hvad som dööck för ea utgör all lifvets enda. sällhet och ro. Nej, Vänd dig icke bort, Gustaf! Se en enda gång på mig med dessa ögon, från hvilka jag vant mig att bemta glädje och tröst och tillit. Säg mig, Gustaf, behöfverdu verkligen ett svar på den frågan, om hon, som en gårg skänkte dig hela sitt hjerta,