Aftonbladet – 8 december 1855, sida 2

dock är den ädlaste af alla, odödliga menniskors hjertan. Jag har afstått äfven derifrån, emedan jag Vet det, att mitt sinne ännu åtminstone är för litet renadt, alltför litet hel-l gadt, för att jag kunde vara en lärare och en föresyn för en menighet, der kanske hos de flesta kristendomen och kärleken till Gud slagit djupare rötter och burit ädlare frukter än möjligtvis någonsing skall blifva fallet med mig. Der finnas tillräckligt många som föda sig på Guds ord och göra kristendomen till ett trappsteg för sin framgång i verlden, för att jag ville öka deras antal. Af alla möjliga vägar i lifvet är ändock en sådan den afgjordt sämsta. Deri känner jag igen dig, Gustaf! Nej, heldre allt annat än att du för verldslig vinning och betryggande af din framtid skulle ikläda dig pligter, dem du sedan fann dig icke kunna uppfylla, och dertill sådana pligter, dem man aldrig, aldrig får öfvergifva. Men det finnes en annan väg, hvilken likasom löper midt emellan dessa begge. Det är ett kall, der utan att vara prest man har rättigheten att leda och lära, icke fullvuxna menniskor, hvilkas andliga behof man kanske hvarken kan fatta eller tillfredsställa, utan de der små uppväxande barnen, hvilka, om äfven omedvetet, trängta efter kunskap och ljus och som endast behöfva en vänlig hand och ett sanningsälskande hjerta för att vägledas till den källan derifrån all lifvets vishet flödar. Äfven detta är en Gudstjenst, fa tän med ovigda händer Det är ett arbete i Herrans vingård, men af en, som derjemte lika ofta tjenar Gud med sina händers arbete, odlande den jord och bergande den skörd som himlen skänkte. Ty om folkskoleläraren rätt skall uppfylla sin bestämmelse, får han aldrig upphöra att tillhöra det egentligen så kallade folket, Under det han besitter en