ker derpå, Gustaf, att icke i en framtid du skall komma att med helt andra ögon betrakta detta kall, som nu synes dig så skönt och så väl passande för ditt lynne? Skall icke kanske redan om få år du känna behofvet af att få verka i en större krets, på en mera bemärkt plats, i stället för att sitta här okänd och bortglömd i en afskild vrå af veriden? Du är icke utan medfödd äregirighet, Gustaf. Jag vet det. Skall icke en gång du bittert ångra, att du ej användt de kunskaper, dem du med möda samlat, att bana dig väg till en plats, der du kunnat gagna i stort, der du fått njuta af samtidens beundran och tacksamhet, under det hoppet tillhviskat dig, att då en gång din afton komme, ditt minne dock icke skulle dö med dig. Huru ofta har jag icke hört dig omtala hvad det der blotta ordet äran utöfvar för en magisk trollkraft på en mans sinne, Har du glömt det allt, Gustaf, eller stoppar du med flit sjelf till öronen på dig? Nej, Maria! Jag har icke glömt det, om jag också på sednare tider något litet förändrat åsigt om, hvaruti den sanna äran består. Du vet nog, lika så väl som jag, att den kan bygga och bo likaväl under den ringaste hyddas tak som i höghvälfda slott och de stoltaste palatser. Och för dessa sednare blefve jag nog dock i hvarje fall för alltid en främling. Du må icke för högt uppskatta den ära och glans, hvilken jag kanske komme att försaka genom att egna mig åt en skollärares anspråkslösa kall. Eller tycker du verkligen att det att före sin död möjligtvis få heta hofrättsråd, gå med blanka knappar i fracken och kanske till och med en stjerna i knapphålet, är en lycka så stor, att den icke köpes för dyrt med offret af en hel lefnads sällhet och lugn. Nej, Maria, så mycket är den äran ieke värd. Och det menar du minst af alla.