Aftonbladet – 8 december 1855, sida 2

gen, likasom erkände jag sjelf min oförmåga att någonsin aflägga ett sådant lärdomsprof — den tanken var svårare att smälta. Saken kunde hjelpas derigenom att jag reste ner till Upsala, läste flitigt några månader och undergick profvet. Också var en lång tid detta min afsigt. Det är sannt: sedan jag lyckats få mina affärer temligen iordningbragta, skulle detta återigen ådraga mig några hundra riksdalers skuld. Eller skulle jag kanske låta min goda mor derpå offra det sista af sina små tillgångar? Och hvarföre? För att icke ett eller annat dussin menniskor, hvilka i öfrigt jag lika litet frågar efter som de fråga efter mig, skulle få det nöjet att skratta litet åt den stackars Gustaf NYX, som aldrig kunde taga sin examen, huru mycket han än bråkade dermed, utan slutligen fann det rådligast att gifva lärdomen på båten och helt beskedligt blifva skolmästare på landet, hvartill hans kunskaper kunde vara lagom atora. Vet du, Maria, då jag slutligen fann att det var af fåfänga, ren simpel fåfänga, som jag höll på att besluta mig till uppoffringar, hvilka skulle hafva kostat mig och de mina hela år af bekymmer och svårigheter — då kände jag att jag blygdes öfver min feghet. Och i samma ögonblick var äfven mitt beslut fattadt, att, om jag skulle välja denna bana, göra det nu redan och straxt och helt och hållet egna mig deråt, Du vet atttill vintern platsen skall tillsättas, och jag har redan försäkrat mig om den, med vilkor att i dessa dagar gifva bestämdt svar, huruvida jag beslutar mig för att antaga den eller icke. Säg mig, Maria, hvad ckall jag svara? aDu skall svara, Gustaf, hvad din egen öfvertygelse säger dig vara det bästa och rättaste. Om ett enda vill jag påminna dig, omedan du troligtvis i detta ögonblick minst I är böjd att tänka derpå. Ar du deek så sä