Aftonbladet – 8 december 1855, sida 1

bildning, ieke med allt mitt aträfvande kan finna någon möjlighet att äfven på-många år förvärfva hvad som fordras till fyllande af de oundgängligaste behofven, efter att likväl till tjugofem års ålder hafva lefvat nästan uteslutande på andras förvärfvade medel, d. v. s. de knappatillgångarne efter min bortgångne far och vexlar dragna på en oviss framtid. Jag kunde väl ändock bära det. Jag kunde väl börja, också jag, arbeta med händerna, om slutligen detta är det för mig enda arbete som kan skänka oberoende och sjelfbestånd. Och jag tror att jag skulle stå ut med att hugga eller såga ved lika länge som trots någon annan. Visst är det sannolikt att öfvergången från fordna lefnadsvanor till de der nya i början skulle falla sig tung och påkostande nog. Men jag skulle åtminstone: försöka att icke ens för mig sjelf beklaga mig deröfver. En ting finnes det, Maria, som är tyngre och svårare att bära än alla jordens bördor. Det är tanken derpå, att med mina högtflygande förhoppningar, med mina drömmar om framgång och eger jag dårat äfven dig och kommit dig att hoppas på en sällhet och en lycka hvilken verkligheten icke vill låta aftvinga sig. Eller, om den icke evigt förvägras, skymtar den i ett fjerran, så aflägset, att din blick skall tröttna innan den når den och blomman af dina dagar förtvina under väntan på en lott, som kanske slutligen knappt skall synas dig värd ett så stort tålamod.n Gustaf! sade Maria efter en stunds tystnad, i det hon upplyfte hufvudet, som hon hållit lutadt i handen. Detta är ettsällsamt samtal för mig. Men jag vill fortsätta det under ett vilkor. Det är att under fortgången häraf du lofvar att helt och hållet frigöra dig från hvarje tanke på mig och mitt öde, Derom skola vi tala sedan eller ock on