Aftonbladet – 8 december 1855, sida 1

taflan af en yngling, sem med den saliga känslan af en öfversvallande och lyeklig kärlek inträder i lifvet, berusad af drömmar em seger och framgång ech ära, som börjar med att tro sig om att mäkta eröfra em verld, för att omsider sluta — låt mig ieke tänka ut den tanken. Huru tror du det käns, Maria, då man ur denna trollkrets träder verkligheten allt närmare under ögonen för att se den ena illusionen efter den andra blekna, det ena luftslottet följa det andra i fallet? Det är en bitter lärdom man skall hafva inhemtat innan man så småningom kommer derhär att uppgifva hvar enda af de mål, frihet och ljus och rykte och odödlighet, hvilka man en gång med ungdomlig hänryckning omfattade, för att för framtiden icke ega mer än ett enda sträfvande öfrigt, ett enda mål, hvaråt alla själens ansträngningar, ali hjertats värme, all viljans kraft skall egnas, strifvandet att skaffa sig tak öfver hufvudet och kläder och föda, för at uppehålla detta samma lif. Och ändock är det icke sagdt, att man ens alltid har synnerlig utsigt i att lyckas så särdeles väl i detta enda. Då jag ser vallgossen, under det han vaktar hjorden, tugga på det hårda bröd hvilket ensamt hans arbete förvärfvat honom och som för honom är nog, då missunnat jag honem en lycka den jag ännu aldrig smakat, Och hvad tror du väl jag känner, då jag tänker derpå, att ibland bondgossarne här hvilka ännu voro barn då jag räknade mig för yngling, ingen är som icke har endasi sina händers arbete -att tacka både för all det, som lifvets nödtorft erfordrar, och äfver för det mer eller mindre, som ännu dertil kan blifva öfrigt för honom till utöfvande a en god gerning eller för tillfredsställandet a en ögonblickets nyck. Och detta under de att jag, hvilken man gifvit uppfostran Oo