Aftonbladet – 8 december 1855, sida 1

hvilkas stöd han är kallad att blifva. Jag hade visserligen hört, äfven jag, att tjenstemannabanan i vårt land var så föga lönande, att utsigterna der voro mörkare än annorstädes, men jag trodde mig äfven veta, att der krälade fram mer än en, hvilken betraktade tjensten endast som ett oundvikligt ondt, hvilken bar dess mödor och underkastade sig de ansträngningar, som icke kunde undvikas, endast derför att han deruti fann den enda möjliga utvägen till bergning. Att en sådan, att den, som kanske lika litet egde förmåga som han egde håg eller vilja att verksamt tjena det allmänna, klagade öfver sin ställning i lifvet — något som menniskorna i allmänhet så gerna göra — det var ju ingenting hvaröfver man borde förundra sig. Men det var ick en sådan der sengångare, hvilken endast fullgör hvad han vet att han icke kan undgå — som jag vill blifva. Med ifver och lust och med ansträngande af alla själens krafter ville jag egna mig åt det offentligas tjenst, och redan på förhand kände jag huru varmt jag en gång skulle komma jatt älska detta kall som, på samma gång det lät mig, om äfven på en ringa och underordnad lats, verka och arbeta för fäderneslandets bästa, skänkte mig en ställning i lifvet, den jag kunde bedja dig dela. Ack, det var en skön, en herrlig dröm, Maria! Det kännes icke ljuft, du, att se den så småningom mer och mer förskingras.s En dröm, sade du, Gustaf ? Ja, en dröm. — Nej; låt mig hålla din hand i min, Maria. Låt mig åtminstone i dessa ögonblick känna att jag ännu eger dig qvar, att du ieke redan flytt mig för evigt. Jag behöfver väl all den styrka ljufheten af din närvaro kan skänka mig.n pFortfar, Gustaf Hvarmed fortfara? Skall jag för dig måla