Aftonbladet – 7 december 1855, sida 1

gånger oroligt längtat att få tala med dig, ehuru jag lika ofta åter afstått derifrån af fruktan för de moln jag i aningen såg uppstiga på din panna; kanske äfven derföre att jag tänkte, du möjligtvis kunde missförstå mig. Men det vet jag nu, det skall du dock icke göra. Om dig sjelf, Gustaf, ville jag tala, eller rättare, ville jag att du skulle tala. Likasom talltrasten der önskade du af hela hjertat kunna fröjda dig åt den dag som är, kunna njuta af den glädje ögonblicket skänker — men, Gustaf! du kan det icke, ditt hjerta är icke gladt, äfven om det ibland. så vill synas. Öfver din själ rufvar mer än ett mörkt moln. Är det af sorg, af oro eller af bekymmer? Förlåt mig, Gustaf, att jag frågar dig i ett ämne. som det kanske gör. dig. ondt att vidröra. Men jag måste veta huru det är, eller ... Eller, Maria ? Eller vänja mig vid den tanken, utt det finnes någonting i lifvet, som rör dig djupt och nära och som dagligen sysselsätter din själ, men hvilket du icke vill. förtro mig, hvilket du till och med anser att du omsorgsfullt bör hålla hemligt för mig ... Nej, Maria! det är dock icke hvad jag vill. — Men rätt har du deruti, att det är någonting som tynger på min själ, någonting som för hvarje dag mer och mer för mig förbittrat glädjen af att vara i din närhet. Det är en mörk tanke, hvilken jag hittills sökt gömma i mitt eget inre. ehuru jag nogsamt vet, att du mer än en gång anat dess tillvaro. Inom-få dagar skulle jag dock i hvarje händelse hafva sagt. dig allt. Låtom oss nu i stället tala derom. 1 dagar och veckor har jag gått och grubblat deröfver, på hvad sätt jag borde göra dig bekant med detta spöke, som jag stundhgen sjelf försöker förjaga ur