Aftonbladet – 7 december 1855, sida 1

hemkomst ännu med några veckor skulle uppskjutas. Jag vet icke, om det var så mycket smärtan öfver detta nya uppskof som afpressade . mig de bittra tårar jag då fällde, som icke mera en dunkel fruktan, den jag dock icke ens ville tillstå-för mig sjelf, en fruktan, Gustaf, att detta åserseende, som så länge för mig utgjört .enda källan till glädje och tröst, icke var af dig lika efterlängtadt. Förlåt mig denna tanke, Gustaf! Jag har sedermera ittert ångrat den. Då du sedan återkom, tidigare till och med än du låtit oss hoppas, . då jag såg din ömhet, din glädje att åter befinna dig ibland oss, då gjorde jag mig mången gång stränga förebråelser derför att en sådan tanke ett enda ögonblick kunnat vinna insteg hos mig, jag som dock lofvat tro dig mer än allt annat i verlden, och icke för Ng goda ville afsäga mig detta löfte. Jag har aldrig tviflat på dig sedan, Gustaf, och skall aldrig, aldrig i lifvet göra det mera .. . -Tacky älskade Maria, tack... Nej, du skall. inga förebråelser göra dig... Tro mig; Maria, du bör icke göra det. — Hör du talltrasten. der. borta i toppen af den gamla ensamma björken? Han sjunger ännu så sent på qvällen och gläder sig åt nejdens fägring, ehurt säkert äfven han anar, att den snart skall sköflas af höstliga vindar. Det ser ut som naturen sjelf ville vägleda menniskan att njuta saligheten af det. nu som är, htan att grumla den med. tanken. på ett. dunkelt tillkommande. Ser,du,..der kommer hon, för hvilken -han låter sina toner strömma. Det är hans maka, hans, älskarinna ... Hör dock nu buru han jublar! ... Nej Gustaf, du måste ännu en gång återvända till oss själfva. Jag har ännu ingenting sagt dig af det, hvarom jag så många