Aftonbladet – 7 december 1855, sida 1

HVARDAGSHÄNDELSER) berättade af CARL SEB. RICHARDSSON. Ju mer hösten nalkades — den låter i dessa nejder tidigt ana sin ankomst — desto oftare hände det också, att den sprittande glädje och munterhbet, hvarmed Gustaf så mången gång under loppet af sommaren lifvat och hänfört sin omgifning, hastigt sågs vika för en tungsinthet, hvilken gerna undvek hvarje sällskap. Så, mer än en gång, midt under det lifligaste samspråk, under det glädtigt skämt omvexlade med kära och förtroliga meddelanden, och kanske en eller annan leende framtidstafla till hälften upprullades, sågs Gustafs panna plötsligt mulna och han vanligtvis snart derefter under en eller annan förevändning draga sig undan den kära och älskande kretsen, som dock ingenting högre hade önskat än att få dela och om möjligt lindra de bekymmer shvilka, äfven om de envist förnekades, dock numera endast allt för illa lyckades i bemödandet att maskera sig för de omgifvandes blickar. Hvad var väl egentliga grunden till denna alltmer tilltagande -modlöshet? Ty så måste den väl ändock benämnas likasom hvarje art af förtviflan. Var det det återvaknande minnet af en bortslösad ungdom och de ekonomiska svårigheter som stodo i sammanhang dermed? Gustaf hade redan, långt före detta, så påkostande det än fallit sig, meddelat den, som hade äldsta rättigheten till hans förtroende, huru föga gagnrikt hans lärotid hittills blifvit använd, och moderskärleken, som förlåter allt och förlåter af ) Se A. B. n:o 285—286.