Aftonbladet – 7 december 1855, sida 1

len. Men låt mig nu följa dig hem. Sannerligen känner jag icke din arm darra i min, och ditt hjerta klappar fortare än jag någonsin märkt det slå. Goda, älskade Maria! kan då icke, då jag omsluter dig med min arm, du känna ens ett ögonblicks ro och trygghet. Då du är mig nära, Maria, då fruktar jag icke sjelfva afgrundens makter, och då trotsar jag gladt alla mörka tankar och aningar i verlden. Man hade under ömsesidig tystnad hunnit ungeför midten af den smala spången som ledde öfver till prestgårdens strand, då månen, hittills bortskymd af ett tungt och mörkt moln, på en gång framträdde, bestrålande vattenytan och nejden med sitt ljus. OvilOS stannade de begge vandrande, och under det Gustaf, lutande sig mot skranket, blickade ut öfver. det sköna landskapet med en känsla icke mycket olik. den hvarmed man för sista gången till afsked betraktar en kär och dyrbar vän, sågs Maria hastigt borttorka en tår och nu åter med klarnad blick möta elden i dessa ögon, som snart igen hvilade på henne med en för hvarje dag stegrad innerlighet och vemod. Gustaflb hördes Marias röst, nu icke såsom förut bäfvande och skygg, utan klar och fast och klingande såsom dens, hvilken efter en lång tvekan fattat ett beslut och nu går att. med gladt och friskt mod utföra det: Gustaf! det är. nu snart tro månader sedan jag en afton som nu stod här på spången, mindre sysselsatt med den vackra naturen kring mig än med de oroliga tankar, som ade i mitt eget inre. Jag var ensam. Det var den qvällen då vi så Säkert hade väntat dig hems och då i stället för den efterlängtade vännen vi fingo emötlaga ctt kort) fådigt bref med underrättelsen om att din