Aftonbladet – 7 december 1855, sida 1

fullt hjerta, hade sökt ingifva sonen icke allenast tröst, utan äfven mod och kraft till nya ansträngningar, på samma gång hon, så långt de ringa tillgångarne medgåfvo det, sökt afhjelpa och lätta de många mötande svårigheterna. Eller var det fruktan för framtiden, som stundtals fördystrade hans sinne, denna framtid, som han dock en gång drömt sig så ljus, så herrlig, så ärofull och den han känt sig så stolt öfver att helt och hållet ensam få skapa sig. Emellertid närmade sig den tid då resan icke skäligen längre borde uppskjutas. Man hade redan i det närmaste utsatt dag derför och hade just nu tillbragt nästan hela eftermiddagen med att öfverlägga om anordningarne för densamma. Gustaf, som, oaktadt det alltid oangenäma samtalsämnet, i dag visat sig gladare och tillgängligare än de föregående dagarne, hade slutlig8 mot qvällen dragit sig undan och satt nu vid en krökning af den lilla ån med metspöet i handen, utan att han ändock syntes egna någon särdeles uppmärksamhet åt flötet, som redan flere gånger, honom: ovetande, varit under vattnet. I nästa ögonblick var hela refven uppdragen, och ser du, Gustaf! hörde han Marias röst tätt invid sig, huru det står till med ditt bete, Du har ju icke ens så mycket som en mask på kroken. Hvad ämnar du fånga för slags fisk 2 Gud vet, Maria, hvad jag kan komma att fånga för sorts fisk eller om det slutligen blir ens Nn Jag är rädd att jag försummat rätta tiden äfven här, men.... Gustaf!.... Ja, se icke så mörk och frågande ut, Maria! Jag menar ju ingenting, alldeles ingenting. Och du ser så blek och uppskrämd ut som hade du sett trollen dansa i höstqväl