Aftonbladet – 6 december 1855, sida 2

sök till åstadkommande af en konstlad gläd tighet lyckas dock vanligtvis endast till er ringa del, och man åtskildes förr än kanske eljest blifvit fallet, dock icke tidigare än at man, utkommen. ur det instängda källarrum met, möttes af strålarne utaf den uppstigande morgonsolen, som snart skulle kalla den wu hvilans armar vaknande arbetaren till en ny dag af flit och verksamhet och framgång. Gustaf hade gått några steg ensam, då har hörde sitt namn upprepas. Det;var icke nå gon af hans s. k. gamla vänner som följde honom. Då han vände sig om, märkte har ynglingen med korpralsepåletterna, som skyn: dade fram och fattade honom under armen. under det han hastigt och med en viss orc yttrade: Du kan icke tro, Gustaf, hvad jag är förargad på mig sjelf, att jag med mina dumma och förflugna ord framkallat hela det der obehagliga uppträdet. Jag ville gifva u mycket för att det varit ogjordt. Flera gånger tänkte jag på någon utväg att göra ett slut. på deras galna prat, mendu vet sjelj hurudana de äro, både B. och F. när de fått tag i något ämne som riktigt faller dem på läppen. Det är icke godt att hejda dem då. De äro värre än ryssar och kossacker, ty de spetsa icke allenast qvinnor och barn, utan de vända sina vapen mot sina, egna och sina bästa vänner dertill. : Men säg mig, du är ju icke ändock ledsen på mig, Gustaf ?2 Nej, min, bror, det är jag visst icke, Jag är icke ledsen på dig och icke på någon alls annat än mig sjelf, derför att jag :kunnat slösa bort så många, stunder på ett umgänge, sådant som. det, vi nyss lemnat. ; Jag fördömmer, ingen af dem, De kunna: alla vara bra nog, hvar och en för sig, och säkert är åtminstone ingen af dem , sämre än jag i detta ögonblick känner mig sjelf vara. Meny tro mig: menniskor som nästan dagligen komma tillsammans, utan något, verkligt intresse för hvarandra, utan att något band af vänskap eller kärlek förenar dem; utan mål och utan all verksamhet — som hafva ingenting. annat gemensamt än begäret att på möjligen be