Aftonbladet – 5 december 1855, sida 2

beta derför, att en sådan en kan erfara ett begär att genom rusets tillhjelp köpa sig några snart försvinnande stunders glömska af det närvarande, några drömmar med taflor. ljusare än dem verkligheten framvisar — det förefaller en icke så underligt, äfven ehuru man vet att med hvarje nytt återuppvaknande ur denna dvala kraften att motstå, likasom att bära det onda, blir förminskad, under det att retligheten och ömtåligheten för hvarje, äfven det ringaste af lifvets törnen tillväxer. Men att, då hjertat spritter af hänryckning, då alla glädjens rosor stå i blom, under det blicken med salig tjusning öfverfar ett lif, som tyckes ega endast framgång och fröjd och ära att bjuda på, att någon då skall vilja bortbyta känslan af detta herrliga nu mot den medvetslösa dvalan i rusets skumma famn, det låter ingenting mindre än troligt. Och dock inträffar detta sednare fall säkert icke mera sällan än det förra. Verlden. öfver hvars stränga domar så mången klagar, bedömmer dock åtminstone i de flesta fall dylika excesser temligen mildt och skonsamt, och toleransen i detta afseende är i vårt land säökert icke mindre i universitetsstäderna än annorstödes. Kanske är det äfven till, någon del derför som det bacchanaliska lifvet här bland ungdomen finner flere dyrkare än hvad som tyckes vara fallet på andra ställen. Dock sammanverka. härtill utan tvifvel också många andra och clika orsal er, cch ingalunda minst bland dem den nimbus af poesi hvarmed sången och kamratskapet så ofta förstå att omgifva dessa orgier. En sanning är det, att icke gerna någon, hvars sinne icke längesedan slutit sig för allt hvad ungdom och lefnadslust heter, inträder uti ett sådant der festligt ynglingalag, der glädjen strålar ur hvarje blick, skämtet leker kring läpparne, och muntra sånger aflösas af glasens klang och jub