Aftonbladet – 5 december 1855, sida 1

Amanda ! hördes nu möodretfis röst i förstugudörren, du får för blommorna icke glömma bört att vi äfven måste hafva mat i afton. Klockan är snart half åtta. Du mäste göra i ördning åt oss en god och stadig qvällsvard, ty Gustaf är visst, då han kommör, hungrig ef:.er resan. Ja, mamma, jag skall baka tunna pannkakor; det är det bästa Gustaf vet. Tunna pånnkakör med kråäsbärssylt! Minns du hur hau prisade dem, då han förstå gången kom hem från Hernösand och han nära nog ensam gjorde slut på ett helt fat sådana, dem du håde bakat för honom., Ja, ja, kära barn. Det är likvisst nu mänga år sedan dess, oc icke alldeles så afgjordt att Gustaf fit har precis samma smak som då han nyss blifvit gymnasist. Man förändrås med åren i flera afseenden än så. Gör du emellertid i ordning så godt du kan och förstår. Jag är nög säker på att du ej vill låta Gustaf gå hungrig till sängs. Och jag, goda, snälla mamma, jag är nog säker på att Gustaf hvarken glömt pannkakorna eller Krusbärssylten. an är minsann hvarken flyktig eller ombytlig, och icke tror du det -hellof sjelf, fastän du ibland talar så der. Är det icke så, mamma ?, Nej, det gör jag icke, mitt kära barn, visst icke. Gerna må Ikväl Gustaf hafva glömt alla pannkakor i verlden, till och med att det någonsin funnits någon soM bakat så, utan att jag tror vi behöfva oroa oss deröfver; endast lan icke glömt Bort oss, för hvilka han är näta nog allt i denna verlden. Och det har han fög icke gjört: Nej, kära barn; det tror jag icke, ehuru han på sednare tiden mera sällan låtit oss höra af sig. Men — han har haft så mycket att tänka på, att det vore orätt, mycket örätt om vi klagade öfver att hati försbrimät ost. Vi få ju också nwi stället så mycket längre och mera odeladt rå om honom och derunder meddela hvarandra