Aftonbladet – 5 december 1855, sida 1

och frid, kanske till och med en lust att för någon kort stund låta hästarne pustä ut och uppsöka någon lämplig förevändning för ett hastigt besök på stället; och ni hade säkert varit välkommen. Man ser här så sällan någon resande, att ankomsten af en dylik är en riktig högtid. Ingenstädes utöfvas heller den med rätta beprisade svenska gästfriheten med en hjertlighet, större än i dessa bygder, om också de fätvor, på hvilka den har att bjuda, vanligtvis här äro ringare än annorstädes. Det var en dag i medlet af Juni. På förstuguqvisten till fru B:s hus suto tvenne unga flickor med en hop vilda ängsblommor fråmför sig, nyss plockade och skiftande i de klaraste färger, hvaraf de som bäst höllo på att binda kransar och buketter, under det likväl deras ögon allt som oftast från ärbetöt vände sig mot landsvägen, som här ett långt stycke framåt låg öppen för blicken. Det var dock roligt, Maria, hördes nu den ena af dem yttra, att det var just i dag Gustaf skulle återkomma. Jag undrar om han ens mera sjelf kommer ihåg att det är hans födelsedag. Der borta i Upsala ha de väl så mycket annat att tänka på, att de kunna glömma både det och annat, isynnerhet hån som på sista tiden haft så brådtom med sin examen. Men vi skola iagenting nämna derom då han kommer. Först då han hunnit upp på sin gamla, kära vindskammare och finner den omskapad till-en liten blotistergärd, skall han se attman i hemmet ej glömt bort den kära dagen. Maria svärade intet, men blicken söm stfålade i hennes öga, och rödnaden söm i detta ögonblick brann högre än förut på def fri ska, ungdomliga kinden, sade att äfven för henne dagen egde en betydelse. Maria var Guståfs fästmö, — öm nemligen för att bära detta hämn ni anser det göra tillfyllest att med ett ungt, nittonårigt hjertas hela värma, och lif och hängifvenhet älska och veta sig