Aftonbladet – 1 december 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — En reman ur verkligheten. En egendomlig rättegång kommer innan kort att afdömas inför fransk domstol. De tilldragelser, hvilka gifvit anledning till densamma, äro så romantiska, att en romanförfattares mest eldiga fantasi ej kunnat anlägga dem bättre. Markisen dEvoramonte förälskade sig ända till lidelse i en donna Michaele Praxedes, hustru till en af hans lansmän, och som han lärt känna i Paris år 1846. Markisen vår ung, ogift och omätligt rik. Donna Praxedes blef, under det att hennes man en längre tid var frånvarande i Brasilien, mor. Evoramonte aflade ed på att aldrig gifta sig samt att sonen till den af honom dyrkade frun skulle blifva arftagare till hans oerhörda förmögenhet. Han lät sorgfälligt uppfostra barnet och drog öfverhufvud om detsamma den största omsorg alltsedan födelsen. Praxedes återvände från Brasilien, och Michaele kunde nu endast i hemligket besöka frukten af sin olagliga kärlek. Derefter förflöto några år. Då väckes hos Evoramonte plötsligen stort bekymmer vid tanken, att hans son ej kunde få bära hans namn, ty lagen förbjuder adoptioner af detta slag. En dag låter han öfverföra sig till Portugal och reser till Coimbra, der han eger ett stort landtgods, som bebos af hans mor. Vid sin afresa från Lissabon utsprider markisen det ryktet, att han ämnar förmäla sig med ett obekant fruntimmer, hvilket så mycket mera måste sätta hans vänner i förundran, som de kände hans förhållande till donna Praxedes samt följderna deraf. Dock, man hade sig redan bekant markisens originella karakter, och derföre begaf sig en stor del af den portugisiska adeln till Coimbra, der markisen ämnade fira sitt bröllopp. På utsatt dag är kyrkan S:t Antonio på det festligaste smyckad, alla klockor ringa, alla vaxljus brinna, allt presterskapet är samladt i högtidlig skrud, kyrkan är full af nygiriga. En vagn kör fram med markisens vapen och betjening. Vagnsdörren öppnar sig och understödd af tvenne betjenter framträder till presten en ung, svag, djupt beslöjad dam. Hvem kunde detta fruntimmer vara? Gåtan löstes af läkaren vid Apostlarnes hospital. Fjorton dagar förut hade nemligen en obekant i denna sjukvårdsanstallt frågat, om ej der funnes någon ung flicka, som, kämpande med någon dödlig sjukdom, likväl ännu hade någon kraft qvar. Läkaren nämde för honom den lungsigtiga dottern till en gammal officer. Den obekante, som ej var någon annan än vår markis, lät hemta flickans far och förklarade, att han ville taga hans dotter till äkta, i fall han ginge in på följande vilkor: markisens barn Joao-Amelio måste genom detta äktenskap legitimeras och hans gemål skulle efter vigseln begifva sig till hans mor på det garnila slottet. Man hade kommit öfverens om villkoren; den sjuka var redan af markisen sin gemål, förd till slottet. Straxt derefter begaf sig Evoramonte skyndsamt till Paris, hastadetill donna Praxedes och utropade: Vår son är legitimerad; ändtligen kunna mitt namn, mina millioner, min titel i rf öfvergå till honom. Så förflöto tvenne år. Då ät en mörgon markisinnan dEvöramönte anmäla sig hos donna Praxedes. Spaniens milda luft, de glänsande lefnadsförhållandena, allt hade bidragit att återsifva henne helsan och rädda henne. Hon hade sissat sig till och sedan fått bekräftelse på sin gemåls hemlighet; men. hon -ville ej tillbringa sitt lif . landsflykt, ton kom för att lefva under samma tak som sin gemål, eller, om man ej skulle tillåta henne let, för att återfordra sitt barn. Markis Evoramonte vägrade naturligtvis att utlemna sin son Joao-Ameio, och på detta sätt blir saken föremål för en ganska intressant rättegång.