Aftonbladet – 1 december 1855, sida 3

för den der lilla Laura S.? Jag har ju icke hört dig tala om henne en enda gång sedan Jag återkom till Stockholm, och jag minnes nog, sedan du nyss tagit studentexamen, hur svårt det var att ens få dig in på något annat ämne. Du skröt minsann icke litet deh tiden öfver dina framgångar på det hållet och den lifliga korrespondensen er emellan.n Det synes att du legat på landet, som icke vet huru ställningar och förhållanden sedan dess förändrat sig, inföll en yngling med ett jovialiskt utseende, i fältläkarekårens uniform. Med söta pappas död vardet slut på supgerna och med detsamma äfven på kurtisen. Gud vet hvar den unga arftagerskan sitter nu, möjligtvis i något aflägset torp i skogen, eller kanske har hon vid detta laget skänkt sitt hjerta och sin hand åt någon Tattig adjunkt på landet och sysselsätter sig med att bjuda bondgummorna på kaffe. Jo, jo, så går det med denna verldens herrlighet, i Jag hade under tiden genom den öppna dörren observerat den, hvilken jag hört kallas Adolf, men jag kan icke säga att jag upptäckte någon särdeles rörelse i det lugna, glatta, något sjelfbelåtna anletet. Der syntes endast ett svagt, kanske litet högdraget leende kring de välformade läpparne, då han tog sigarren ur munnen ch besvarade den un läkarens anmärkning. Jag tänker,, hörde jag honom säga, att ni allesamman känneh det så väl som jag, att Adolf N., Gud ske lof, icke behöfver gifta sig för pengar. Jag hade minsann nära nog glömt bort hela lilla Laura, om icke Robert: nu påmint mig om henne. Men det var, ta mig f-n, en rätt söt flicka. Skada att hön var så förb. sentimental. Jag tröttnade på slutet alldeles vid henne. Meh Jag har sällan sett någön så passionerad. Det vore förb-—a mig icke ledsamt att råka henne ännu en gång.