Aftonbladet – 1 december 1855, sida 2

sina steg emot kyrkodörren. Det var intet tvifvel derom, det var min sköna okända från Drottninggatan, egarinnan till den förlorade näsduken, med ett ord: det var Adolfs korrespondent. Hon såg blekare ut än förra gången. Derjemte låg i hennes blick ett uttryck af allvar, för att icke säga sorgbundenhet, som skarpt kontrasterade mot den förra barnsliga och skalkaktiga glädtighet som talade ur hvarje drag i det sjuttonåriga anletet. Och med allt detta var det dock i grunden så oförändradt samma bild, som jag nu i tvenne år gömt på, att jag kunnat föreställa mig hela den mellanliggande tiden som en enda, flyktig dröm och tro mig för endast få timmar sedan hafva första gången läst det varma, glödande lilla brefvet på rose-papper, som ännu hvilade i min plånbok. Jag blef glad att få se min vän i kyrkodörren buga sig till afsked för de begge fruntimmerna, och han hade efter skilsmessan från dem icke tagit många steg, innan jag stod vid hans sida med en fråga på läpparne rörande hans bekantskap med de båda okända. Han såg, tycktes det mig, så glad och lycklig ut, och likväl hvilade under allt detta ett visst vemod öfver hans anlete. Följ med mig,, sade B., ,jag skall förtälja för dig hvad jag har mig bekant om dessa fruntimmer. Det blir tillika en berättelse om hvad jag sjelf upplefvat, känt och hoppats under detta sista år som du varit borta från Stockholm. Aldrig kunde stunden att skänka dig mitt förtroende vara lämpligare än just nu, då du dertill nyss förut sett och beundrat henne, hvars ljufva, himmelska bild alla mina beskrifningar dock aldrig kunnat göra lefvande och åskådlig för dig. Vänta,, sade jag; innan du går vidare, låt raig göra dig en fråga. Dugeger ju utom