Aftonbladet – 1 december 1855, sida 1

gondrömmen redan visar mig unga, ljufva, leende anleten. De äro mina englar, som omsväfva min bädd. Och då jag vaknar, är det med en känsla af frid och salighet, sådan jag icke alltid känner den: Min onkel, som har någon kännedom om min tröga natur. undrar nog hvad jag nu har för en brådska att komma ut, då jag en enda dag i veckan kunde få dröja i min säng hela förmiddagen om jag så ville: Men det lönade minsann icke mödan att söka göra det fattligt för honom. Det är mycket som icke onkel begriper. ij Det var en söndag för par, tre år sedan, en vacker vårmorgon. Jag hade sett några ansigten, på hvilkas minne jag ännu gömmer. Jag hade hört en ung flicka berätta för en annan om huru rysligt roligt hon qvällen förut haft hos baron G:s. De hade ingendera ännu varit mycket med i verlden; de skrattade begge rätt hjertligt åt mången hågkomst från gårdagen och förtrodde hvarandra rätt oförbehållsamt sina tycken, huru vacker löjtnant M. var och huru ledsam Baron P. Jag hade följt mina nya bekanta till Jakobs kyrka och derunder haft tillfälle iakttaga huru, ju mer de nalkades kyrkan; de ansågo sig böra lägga något band på sin munterhet, till dess slutligen; efter att hafva passerat förbi teaterhuset, de blefvo helt allvarsamma.: Det var redan långt lidet på förmiddagen, och jag kunde icke vänta många kyrkogångare mer. Jag var just i begrepp att stiga in till-La Croix för att sent omsider dricka mitt morgonkaffe, då jag såg två fruntimmer gå förbi, vandrande åt norr. Det var, gissade jag, en mor med sin dotter. Modren såg sjuklig ut. Dottern hade ett ansigte, sådant det gör en godt i själen att få betrakta. Det var ett af de der blonda, barnsliga englaanletena med ögon blå, som taga sig så eändligt väl ut då de