Aftonbladet – 1 december 1855, sida 1

tjenar att ses. Ni har hunnit upp dem; utan att någon observerat det, har ni helt obetydligt saktat er gång; ni kunde nu visserligen taga några steg ner på gatan för att komma om damerna och sedan fortsätta er vandring i litet fortare takt än den fruntimmer vanligtvis begagna. Var säker derpå: nio karlar bland tio skulle göra det, och största delen för att några sekunder förr genom lorgnetten få kasta en flyktig blick på den der sköna okända, som nu par tout skall finnas der. Men ni har ingen brådska; ni är icke alls nyfiken. Ni vandrar der helt lugn, ni har kanske icke ens en lorgnett att stoppa i ögonvrån, och ändock undfaller eringenting. Och nu, nu vänder hon på hufvudet för att tala med tanten. Min Gud! har ni sett en sådan profil, sådana ögon och en hy, så fin, så sammetslen, der den friska vårfläkten och rörelsen i det fria framkallat en rodnad så skär, så darrande, att det nogsamt synes, att den ej är af det slaget, som jemnt sitter qvar, lika fast och oföränderlig som rödfärgen på min onkels gamla trädgårdsplank. Ni hör en röst, så ljuf. så klingande, att den sätter hvarje fiber i ert hjerta uti en den behagligaste dallring. Ni lyssnar icke — Gud bevare er derifrån! det är en ful och lumpen vana. Hela er själ ligger dessutom för stunden alltför mycket i edra blickar för att ni nu skulle måå tillräcklig uppmärksamhet kunna uppfånga hvarje ljud omkring er. Men om vinden för några skalkaktiga ord till edra öron, -.— nå väl, njut dem då, De andas vårluft, solsken och blomsterdoft, renare och friskare än de kanske någonsin förr i lifvet mött er, — och ni kan göra det utan fruktan eller samvetsagg. Var säker derpå: en ung flicka förtror ej sitt hjertas hemligheter åt en gammal tant under en förmiddagspromenad på Drottninggatan. Ore . . Sd Söndagarne äre mina käraste dagar, Mor