Aftonbladet – 30 november 1855, sida 2

Vid 11 punkten lemnas den upplysning, att biälökninj spredanter för öfverträdelser. af politioch diseiplinärstadgan under åren 1845—1851 varit 28, i stället för af A. B. uppgifna 25. Det misstaget medgifves. I 12. ÅA. B:s förvåning öfver fördubblingen af fylleribrotten och öfverträdelser af bränvinsbränningsaförfattningen mötes med den upplysning, att datia bufvedsakligen härrörer från en större uppmärksamhet å åklagaremaktens sidas. 13.; Likaså mötes anmärkningen, att enligt det ifrågarande tabellverket, brottsligheten inom Sverge efter konung Oscars anträde tillregeringen:i en högst bedröflig grad tilltagit, med samma svar, eller att brott oeh förseelser nu åtalas mera än förr. I sanning en ypperlig förklaringsgrund. Således, om ökningen af antalet brott Hufvudsakligen härleder sig från en vaksam åklagaremakt, skulle följaktligen minskningen deraf hafva sin orsak uti en slapp åklagaremakt. Hvilket skarpsinnigt beriktigande! Hvilken djupsinnig statistisk upptäckt! Men hvad skulle då i sjelfva verket hela bröttmålsstatistiken upplysa? Kanske endast huru hrr fiskaler göra sin tjenst. 14. A. B:s anmärkning, att öfverträdelser af städernas hamnoch brobyggnadsordningar, författningen om vägunderhåll, försummad lagfart, mantalskrifning m. m. d., upptages bland brott, genmäles dermed, att statistikens författare icke har rätt att från listan utesluta något af hvad utaf domstolarne blifvit såsom brottmål handlagdt, i öfverensstämmelse hvarmed den statistiska kongressen i Brössel uppgifves hafva fattat något beslut. Månne likväl icke denna uppgift kan grunda sig på ett missförstånd hos hr byråchefen om arten af de förbrytelser hvilka upptagas i den egentliga brottmålsstatistiken : ty en särskild statistik kan ju finnas för öfverträdelser af ordningsstadganden. Föga san nolikt förefaller det åtminstone, att belgiska statistiken hänförer så beskaffade förseelser, som t. ex. underlåten sopning af gator och rännetenar, eller försummelsen att insända uppgifter till mantalsskrifningen eller att lagfara sin egendom m. m. d. till egenskapen at brott. 15. För att slutligen gendrifva det allmänna emdömet öfver det sedliga tillståndet här ilandet, hvartill dessa berättelser enligt A. B:s slutsats gifva anledning, upplyser förf. att då Sverges stätistik efter 1350 års folkmängd visar en anklagad på hvar 79:de, i visar Frankrikes en på hvar 44:de eeh Belgien en på hvar 78:de; och att i afseende på de gröfre brotten Sverge eger 4:de rummet, eller näst efter Belgien, Skottland och England. Vi äro nu ieke i tillfälle att kontrollera dessa siffror, men anse dem för allt fall ingenting bevisa emot vår sats, den nemligen att om den svenska statistiken varit med urskilning uppställd, Sverge, särdeles i afseende på s k, ringare brott, skulle stått vida fördelaktigare på listan än det nu göri följd al den oerhörda progression af sistnämde slags brott som visar sig i tabellerna. Läsaren torde emellertid af ofvanstående inhemta att br byråchefen i sjelfva verket icke kunnat beriktiga mer än en obetydlig sifferuppgift, och att då för öfrigt tvisten här hufvädsakligen rörer sättet huru det ifrågavarande statistiska arbetet blifvit utfördt och de förvillande slutsatser som derifrån kunna hämtas, dessa frågor måste lösas efter en heltannan metod och med en långt mindre klen argumentation, än den af hr byråchefen begagnade, hvilken rubbar hvarken vårt eller troligen någon annans omdöme öfver det omförmälda arbetets underhaltighet och gagnlöshet, för att icke rent al säga skadlighet. i