ATIVIINGALUIUUS . KAlaARKICI an Immed SaKens natur och med protestantismens anda och i sjelfva verket ej varit annat än en direkt rörelse tillbaka emot påfvedömet. Denna frihet i liturgiskt hänseende fortfor ock i allmänhet inom de reformerade kyrkorna ända in i medlet af 17:de seklet, då man hunnit blifva allt mera öm om de stelnade formerna, i samma mån en större likgiltighet uppenbarade sig för det inre lifvet och derför sökte att med ett enda slag qväfva detta lifs yttringar och derjemte tillvägabringa denna yttre enhet, hvilken för den kyrkliga despotismen, likasom för den politiska, är så beqväm och önskansvärd. Det var denna hos flertalet tilltagande likgiltighet för det andliga som hade förberedt den borgerliga maktens förmyndareskap öfver församlingens angelägenheter. Den hade ock redan på förhand gjort svenska församlingen mogen att träda under borgerligt ok, hvarföre äfven Carl XI:s kyrkolag af 1686 icke rönte något motstånd, då den i 2 kap. 14 stadgar, det alla olikheter uti sättet till att förrätta gudstjensten, antingen uti bönerna, texterna och sången eller ock sjelfva tiden, på hvilken predikan bör hållas och som icke kommer öfverens med denna; så ock den uti handboken föreskrifne ordning böra afskaffas genem biskopårne vid visitationer och kyrkoherdarne hvar å sin ort; hvilka embetsmän derjemte: ålades att allmogen behörigen undervisa om den nytta som en likformighet i gudstjenstens öfning med nig hafver.s Den udstjenstordning, som sålunda infördes, egde bestånd i 125 år eller tills den genom kongl. förordningen af den 7 Mars 1811 blef uppbäfd. Genom sistnämde förordning påbjöds till oerygglig och oförändrad efterföljd den handbok, som vid 1809 års riksdag af konung och ständer hade blifvit antagen, så att det vid ansvar icke må vara någon tillåtet att derifrån afvika.s Tiderna hade nu förändrats; rationalismen beherrskade sinnena; såsom motiver för den nya liturgien anfördes i sjelfva den officiella handlingen iafseende på en stigande smakoch språkodling; men något afseende på församlingarnes i behörig form uttalade önskningar och behof fästades lika litet nu som 1686. I förbigående må anmärkas, att till vinnande af den afsedda komletta likformigheten, åtskilliga bestämmelser 1den nya handboken saknades; en brist, som hos vissa : domkapitel och prestmöten väckte ej ringa bekymmer, hvarför de också funno sig föranlåtna att här på egen hand en smula lagstifta. Det hade nemligen ej blifvit uttryckligen stadgadt i hvilket väderstreck presten vid vissa tillfällen skulle vända ansigtet: nödiga föreskrifter meddelades derför härutinnan för tvenne atift. (Se Lunds domkapitels cirkulär n:o 154,2 mom., Handlingar hörande till prestmöstet i Wexiö 1836 pag. 91.) Men huru går eller hur måhända rättare står det väl till i de öfriga stiften? Är ej fara värdt att den beprisade likformigheten kunde brytas, så framt ej säker garanti för en full likställighet, mellan presterna äfven i denna vigtiga punkt vunnes, och skulle ej en sådan olikhet störa ,rotarnes riktning, om det är tillåtet att för ecelesia militans begagna en militärisk term? Vi återkomma nu efter denna lilla historiska öfversigt till vår hufvudfråga. Befinner sig verkligen svenska församlingen för närvarande i den ställning, att man nu liksom 1656 oeh 1811 kan gå densamma saklöst förbi vid afgörandet af en bland dess vigtigaste angelägenheter? Är då väl flertalet af våra kristna försänkt i en sådan dvala af likgiltighet och andlig köld, att de handlöst vilja afsäga sig all delaktighet uti, ja ända till rättigheten att godkänna den lagstiftning, som skall bestämma deras sätt att dyrka Gud Och om så äfven vore fallet, har då minoriteten ingen rätt att afgifva sin röst iett ämne hvaruti mindre än i något annat det numeriska bör gälla som norm för afgörandet? Vi känna ganska väl, att i formelt hänseende om våra statsmakter gäller detsamma som Blackstone yttrade om Englands parlament, nemligen att lagligen allt kan göras af detsamma, utan detsamma deremot ingenting. Men om man på kyrkliga förhållanden strängt vill tillkämpa denna grundsats, upphäfver man ej på samma gång församlingent frihet, och äfventyras ej Länved i högre grad, än man synes vilja tro, statens innersta bestånd? Har regeringsmakten genom sina förordningar, Rikets Ständer genom sina beslut i hithörande ämnen verkligen visat sig vara så fullt kompetenta domare i andliga ting, att de icke ens skulle vilja lyssna till rösten från de djupa lederna af ett folk, som börjat vakna till medvetande af sina högre behof? Att Ständerna ej representera kyrkan, synes omsider blifva allt mera klart för hvar och en som vill göra sig mödan att undersöka hvarom frågan egentligen handlar. Att clerus eomitialis ensam ännu mindre, om möjligt, gör det, torde medgifvas af dem bland dess egna medlemmar, hvilka ej förstelnat i hierarkiska opinioner. Ville man ock, såsom några tyckas för sed hafva, itudela menniskoslägtet i tvenne skarpt afsöndrade klasser, prester och lekmän, så synes äfven med ett sådant oevangeliskt antagande föga billigt, att den ena klassen skulle nödgas blindt antaga hvad den andra finner för godt att förordna till den förras eller, om man så behagar, gemensam efterrättelse. Anser man åter församlingen såsom ett organiskt helt, hvars lemmar kunna och böra verka hvar efter sin gåfva, såsom en skola, der presterna på sin föja äro att betrakta såsom fritt valda monitörer, så lärer bestämmandet af den yttre ordningen ännu mindre böra läggas uteslutande i läroståndets händer. Hvad statens åtgärd härutinnan vidkommer, synes det i sanning vara en bland de sällsammastes anomalier, att, då verkställande makten infordrar utlåtanden från enskilda, t. ex. rustoch rotehållare i mål som röra deras rätt, innan den fattar sitt beslut, stadganden, som röra det för den enskilda menniskan vigtigaste, vidtagas utan målsegandens hörande. På grund af hvad vi här ofvan sökt visa och antyda, blifver det sålunda, enligt vår oförgrivpliga mening. oundväncliot af nöden.