Aftonbladet – 29 november 1855, sida 2

att någon af dem hade styrka att yttra ett I enda ord. Grefven skref för andra gången till Maxime och sade honom att om han ville se sin hustru ännu en gång, skulle han skynda hem. Vi måste göra Maxime den rättvisan, att så snart han gifvit sin advokat alla nödiga instruktioner, och som processen ännu icke skulle afdömmas, reste han genast från Aix. Men ehuru: hastig Maximes resa än varit, hade Florentines död varit ännu hastigare, Då han kom hem till sitt sorgehus, hvilade den unga makans dödliga qvarlefvor på en paradsäng. Hon var klädd i sin bröllopsdrägt, och vaxljusen spredo sitt bleka sken omkring henne, under det kyrkoherden med låg röst uttalade bönerna för den döda. Allt tjenstefolket på knä med blottade hufvuden upprepade bönerna. Mr de Malestrac stod ensam upprätt, betraktande den döda med torra ögon. Åck, han hade gråtit så mycket på några dagar att källan för hans tårar var uttorkad. Vid detta skådespel utstötte Maxime ett förtviflans rop och störtade i grefvens armar. Madame de Barjolles begrafning var en allmän sorgefest, som bevistades af hela staden. De som bittrast begreto henne voro de fattiga och de sjuka. Dessa voro de som egentligen kände hennes uppfinningsrika och grannlaga barmhertighet, hennes outtömliga godhet, hennes mildhet, hennes tålamod, med ett ord alla hennes sällsynta dygder — dygder som hon gömde med lika stor omsorg som man vanligtvis iakttager för att dölja sina laster. Detta dödsfali gaf ett så svårt slag åt m de Malestrac, att han reste till landet, der han qvarblef tills den första snön hade fallit. Han emottog ingen, läste ingen tidning och förblef således ständigt i okunnighet om att