Aftonbladet – 29 november 1855, sida 1

stigande fått se en spindel — och ni känner det bekanta ordspråket: Åraignee du matin signe de chagrin! Eller också har man kommit att slå ut saltkaret framför henne. Elakt förebud. Så vida icke hennes knif och gaffel hafva legat i kors — afskyvärdt tecken. Se sådana äro qvinnorna, min bäste vän. Och tänka att man anförtror dem sin lefnads lycka! De klokaste äro till slut de, som, liksom ni, min kära grefve, förblifva ungkarlar. Följande fredag, då Maxime aftonen förut sin process i första instansen, reste han till B. Man vår i de första dagarne af September; det rådde en tryckande hetta; en temperatur liknande den i en upphettad ugn, som det är vanligt i södra Frankrike denna tidaf året och som man i Paris icke ens kan ana. Då Maxime kommit på trettio kilometres afstånd från B., förklarade han att han qväfdes af hetta, och att han icke skulle fortsätta resan förr än vid nattens inbrott. Monsieur gör mycket rätty, sade värdshusvärden, som med förtjusning i sitt hjerta tänkte på detta oväntade tillfälle att få servera en mer än vanligt gammal hare och en mindre färsk rapphöna. Ingenting är så ohelsosamt som att resa i en sådan hetta. Jag har nyss upptagit en man som utmattad-af solhettan och trötthet neddignat vid min dörr. Om monsieur far till B., skulle han verkligen göra ett barmhertighetsverk att medtaga denne arme stackare i sin vagn. Hvar är den mannen ? frågade Marime, som trodde att det var någon af invånarhe i B. Nå! svara då, kära vänn, ropade värdshusvärden, och kom hit, att man må få tala vid er!y En man, betäckt af svett och dam, utkom ur köket, dragande med möda efter sig sina sårade fötter. Skall ni till B.? frågade Maxime. Ja, monsieur.