— Ehuru det icke tillkommer publiciteten att inblanda sig i frågan om reglering af arbetslöner, hvilken, liksom hvarje annat ackord, måste bero på en godvillig uppgörelse mellan arbetsgifvare och arbetstagare, som dock sjelf ytterst bestämmes af efterfrägan, har redaktionen likväl icke ansett sig böra vägra plats för nedanstående af en arbetare till redaktionen inlemnade uppsats, då den är affattad i fogliga och oförvitliga ordalag: Hos de hrr handtverksoch fabriksmästare 1 Stockholm, som med anledning af de höga lifsmedelspriserna annonserat i de offentliga tidningarne att de höjt priset på sina tillverkningar, utan att på samma gång höja arbetslönerna för sina arbetare, hemställes vördsammeligen, om ieke en sådan förhöjning nu mera vore af nöden påkallad, då den betydliga prisstegringen på alla lifsmedel, hyra, vedbrand och lysämne isynnerhet drabbar personer i knappa vilkor. Insändaren af dessa, rader vet af erfarenheten att Stockholms handtverksocH fabriksarbetare icke under några omständigheter skola, såsom i utländska städer stundom sker, framkomma med någon allmän förklaring eller arbetsvägran, och detta vore ingalunda heller önskligt, vare sig för den borgerliga ordningen i allmänhet eller för den goda saken isynnerhet; men å andra sidan vet han också att arbearne i många yrken af sina mästares billighetskänsla erhållit en sådan förhöjning, såsom han tror till fullkomlig ömsesidig belåtenhet, och att talrika arbetare i andra yrken ännu med väntan och hopp afbida en lika beskaffad förmån för sig sjelfva. Ins. hemställer derföre vördnadsfullt till de hr arbetsgif, rare, som ännu icke medgifvit en sådan förhöjning, om ej äfven i deras yrken en liten efter billigheten lämpad påökning i arbetslönerna skulle lika säkert atfalla till deras egen fördel, i längden. taget, som len skulle af deras arbetare emottagas med tillfredsställelse och erkänsla. Handtverksarbetare. Pr ae ae