Aftonbladet – 28 november 1855, sida 1

Hvilken djerfhet! utbrast Florentine. Och ni fruktar icke att jag skymfligt skall jaga er härifrån? Jag är icke ensam, monsieurn, tillade hon, visande på det angränsande rummet, der Thereson uppehöll sig. Så .mycket bättre, madame, svarade Kermer kallt. Er försigtighet har väl tjenat mig. Vid minsta buller ni gör tager jag afsked af er och går samma väg jag kommit och lemnar Thereson i den öfvertygelsen, att om ni stängt dörren, har ni värdigats öppna fönstret.n Men denne man är då en ond andeb utropade Florentine, vridande sina händer i förtviflan. Lugna er madame. Jag kan snart befria er från min närvaro. Dettå beror på er sjelf. Af mig ? Jag älskar er. icken, sade han med darrande röst och bemödade sig att hämma sin våldsamma rörelse, ni vet det; men jag hatar mr de Barjolle. Antag att jag skulle af aktning för er, madame, spara min fiende, så kan jag åtminstone icke afstå ifrån att hämnas i mina egna ögon, vore det också blott för mig ensam och för tillfredsställandet af mitt inre hat. Må er man förtfara att vara lycklig; må så vara! jag vill samtycka dertill. Men jag vill vara herre öfver hans lyckan, tillade kornen, med ett uttryck som förestafvades änhu mera af svartsjuka än af vrede. I sanningo, utropade Florentine, jag måste vara under inflytelsen af någon förfärlig dröm.s Tillåt mig att återkalla er till verkligheten. Två ord af er hand till svar på det bref, af hvilket er likgiltighet så troget bevarat minnet; jag begär icke mera, jag lemnar er då genast, Denna dyrbara skrift skall förverkliga det underverk om hvilket jag nyss talade med er. Jag skall glömma det för