Aftonbladet – 27 november 1855, sida 2

tr — hen ka icke bagit sma verk med sig en. Som ni vet, var Kierkegaard en rik mans son ech inträdde i lifvets skola, utrustad bland annat med en förmögenhet af öfver 100,000 rdr svenskt bko. Sällan har väl en arftaågare till en dylik fortyn valt för sig den bana, som Sören Kierkegaard, ett nära nog isoleradt, försakande lif, uteslutande helgadt åt korfemplationen, och en i allmän mening otacksam verksamhet för en enda idg, hvars sanning och djup man dessutom måhända först i en framtid skall fyllest begripa. I sitt enskilda umgänge (inskränkt till några få) var ham den mest humana, anspråkslösa och angenäma personlighet — hvad man kanske knappast skulle trott, — medan han i sin offentliga polemik var af en dristighet, hvars ofta utmanande närgångenhet var lika oburden af allt hvad verldslig hänsyn heter, som hans snille var bottenrikt på kraft oeh allvar, verv osh satir oeh hans tankar digra af dem ädlasie malm. Af hans ofvannämnda stora förmögenhet tros ieke myeket vara af honom efterlemnadt; han säges hafva under årens lopp efterhand — bortgifvit det mesta deraf. Stora förberedelser. göras äfven här för Canreberts mottagande. Man vill naturligtvis icke låta Sverge öfvergå sig i artighet. Äfven här äro åtta hvita hästar på stall, och hvad hedersvakten angår, är lifgardet här visserligen ieke mindre presentabelt än det stoekholmska; snarare tvärtom. Den stora mottagningen lär konarea att ske på Christiansborgs slott. FRANKRIKE. Constitutionnels ofta citerade wienerkorrespondent har åter ett bref, hvilket, liksom de flesta föregående, öfverraskar genom flerehanda alldeles nya uppgifter och förklaringar öfver hvad som skett, sker och skall ske. I Brefvet går nemligen ut på ingenting mindre än att visa, att det åter är Österrike som gjort sig till herre öfver situationen; att Österrike haft ett betydande inflytande på vestmakternas förhållande efter Sebastopols fall; att det är på grund af Österrikes föreställningar och ingalunda till följd af äårstidens otjenlighet som de allierade afbrutit sina tillämnade kraftigare eperationer mot Ryssland, till hvilka Kinburns intagande utgjorde förspelet. Författaren i Constitutionnel gör nemligen föijande slutledningar: Då franska sändebudet i Wien baron Bourqueney i början af Oktober med erhållen tjenstledighet begaf sig till Paris, sted marskalk Pelissier i begrepp att efter en större måttstoek öppna fälttåget mot Ryssland för att upphemta frukterna af segern vid Sebastopol. Efter en månads förlopp återvände baron Bourqueney till Wien, och man erfor samtidigt, att marskalk Pelissiers vidare operationer voro uppskjutna, att flottan blifvit återkallad till Toulom, att kejserliga gardet återvänder till Frankrike, oeh att de förbundna under vintern skola inskränka sig att bibehålla och befästa de militäriska positioner sem de för närvarande innehafva på krigsskådeplatsen. Sammanträffandet mellan baron Beurqueneys återkomst till Wien ech de vidare eperationernas uppskjutande är en alltför vigtig och betecknande omständighet för att lemna något tvifvel öfrigt derom, att vestmakterna icke utan vigtiga politiska bevekelsegrunder fallit på den tanken, att redan afsluta detta års fälttåg. Wienerkabinettet skall nemligen, sedan det genom en notvexling försäkrat sig om upprätthållandet af de i fördraget af den 2 December uppställda fredsvilkoren, hafva försäkrat, att det icke upphört att göra gällande sitt inflytande för att för Ryssland underlätta det afgörande steg som ensamt kan föra till fredens återställande. Wienerkabinettet anser kejsar Alexander icke utöfva samma trollmakt öfver sitt folk som Nikolaus, hvilken sednare skulle ha kunnat afsluta fred på hvad vilkor som helst, utan att bekymra sig om den allmänna meningen i landet, på hvilken deremot hans son måste fästa. afseende. Då derföre Sebastopol föll och vestmakternas militärära derigenom blef tillfredsställd, var Österrike af den mening, att kejsar Alexanders fredsbenägenhet skulle kunna hastigare utveckla sig, om man sparade olycksfall, som måste ännu mer förödmjuka den moskovitiska stoltheten och derigenom tvinga den unge caaren att till det yttersta fortsätta striden. Till den ändan skulle alltså krigets fortsättning uppskjutas till nästa vår, för att åt kejsar Alexander bevara skenet af att gifva vika mera för sin egen impuls än för vestmakternas tvång. Det är på dessa åsigter som författaren i Constitutionnel, menar att Österrike förmått vestmakterna att ingå, och han tillägger, att om Ryssland i vår ej gör allvar af fredens afslutande, skall man ej längre skylla krigets fortsättning på : vestmakterna, utan hela skulden falla på Rysslands förblindade halsstarrighet. Enligt en depesch till sKölnische Zeitung innehåller Monitören för den 20 dennes. ett dekret, som medgifver tullfri införsel till Frankrike under tre är af de för byggandet af sjögående fartyg erforderliga råämnen. ENGLAND. Den ministriella Globe förklarar de nylien åter i omlopp bragta rykten om en nära förestående fred för helt och hållet ogrundade. Den beteeknar vestmakternas beslut att vinna krigets ändamål, och endast anse dem vunna genom en på de solidaste grundvalar hvilande fred, såsom oryggligt; dessutom hade vestmakterna icke allenast beslutat att ej förfela sitt ändamål, utan eck ställt så till, att de ingalunda kunna förfela detsamma. Ieke allenast fredsslutet utan redan fredsunderhandlingarnes återupptagande vore uppenbart Rysslands ensak, hvilket destomera måste känna krigets utmattande följder ju längre kriget varade, då deremet de allierades hjelpmedel först nu började komma i full verksamhet. Men önskade Ryssland freden, så måste det erbjuda reella och solida vilker, ty andra skola ej de allierade makterna antaga; Oma vilkoren erbjödes direkt eller genem de tyska makterna, vore likgiltigt; men hittills förefunnes ieke en skymt af utsigt dertill att sådana vilkor på den ena eller andra väger skola erbjudas. Ryssland vore ännu icke öfvertygadt om att det måste uppgifva sina väldiga ech för detsamma så köra planer, esarernas ärfda politik; eeh ingen af de tyska makterna vore ensam eller -. a Jana rn ade