Aftonbladet – 26 november 1855, sida 2

ligen började den bittra kalken, som presterna säga, fyllas droppe för droppe. Det behöfdes då endast en tår för att få den att rinna öfver; offret uppreste sig, och medelklassen i min person tillät sig att dugtigt piska upp tio seklers landtjunkare i hans. Samma da blef min gamie fader jagad från detta ädla hus, som hans trohet under preskriptionstiden och under skräckregeringens fasor flere gånger räddat med fara för hans lif. Och sedan denna tid? frågade Changiron. Så snart man ville hafva mig, ingick jag i ett regemente. Ni veten att jag framgått ganska hastigt på min bana. Jag var kapten och riddare vid kejsardömets fall. Men som jag hvarken är född marquis de Kermer eller baron de Kermer, måste jag åtnöja mig med mina simpla kaptensepåletter, under det jag borde ha rättighet att erhålla generalsgraden, liksom så många andra som icke äro dugligare än jag.a Min själ, käre Kermer! sade Chabrillac, skulle icke jag i ditt ställe söka gräl med min fiende; jag skulle utbyta med honom en värjstöt eller en kula och sedan glömma allt det der. Jag har blifvit, ehuru barn, sårad till min ära som man, ty min faders ära har blifvit kränkt. Jag vill nu kränka hans ära såsom man. Han älskar sin hustru, han är svartsjuk på henne; jag skall kompromettera hans hustru ; såret som jag skall tillfoga honom skall derigenom endast blifva så mycket djupare och smärtsammare. Vi skola slåss sedan, om han så behagar; men cfter förolämpningen, icke förut. Huru, hvar, när jag skall hämnas? derom är jag ännu icke ense med mig sjelf. Men jag skall hämnas. Ni känner min devis: En dag!l Alla tego. Officerarne satte sina hästar åter i traf och började språka sinsemellan, Kermer deremot saktade sin hästs steg, red snart ensam och försjönk i de dystra grubblerier som föregående samtal väckt hos honom. Sådan var den man söm ödet fört under madame de Barjolles tak, då hennes man icke