Aftonbladet – 26 november 1855, sida 2

Ni bedrager er, monsieur; Maxime känner er icke, han har aldrig sett er. Han kan icke hafva förolämpat er. Ni hatar honom icke, ni har ingen rättighet att hata honomb utropade madame de Barjolle, fasthållande sig med den förtviflade kraften hos en skeppsbruten, vid den tanken att kaptenen hade ble vit villad af någon olycklig omständighet. Men denna illusion var af kort varaktighet. Jag bedrager mig icke, madamep, återtog Kermer. Monsicur de Barjolle och jag känna hvarandra alltför väl. Den skymf han tillfogat mig är, för att gå tillbaka till ämnet, af den beskaffenhet att den aldrig kan glömmas. Att blifva bortjagad kan endast fördragas af fega och låga hjertan. Min Gud, min Gud, haf medlidande med mig ! utbrast Florentine, hvars länge hämmade tårar gåfvo sig fritt lopp. Ni gråter, madame; jag förstår att edre ögon äro vanda vid tårar. Jag älskar er icke men jag beklagar er. Jag är icke okunnig om någon omständighet af er lefnad. Ni iä icke lycklig, ni kan ej vara det. Monsieur d Barjolles förhatliga , oupphörliga svartsjuka dömmer er till ett lif i enslighet och fullt af beständiga smärtor, Hitintills har ni, tack vare edra verkligen hjeltemodiga uppoffringar, lyckats att afvända dess olyckliga verkningar. Det skall icke mera blifva så. Monsieur de Barjolle är långt ifrån er. Hvad betyder afståndet? Förtalet har vingar. En gång i sit lif skall ey man åtminstone hafva ett sanno likt skäl att vara svartsjuk. Jag förstår er icke, monsieur, utropad Florentine. Säg snarare att ni icke vill förstå roi Monsieur de Barjolle har blifvit underrätta om min enträgenhet att förfölja er, madan och då han får veta att jag har den outsi iga lyckan att bo under ert tak, är jag ser att han till en förtviflad visshet förby let som i Paris endast var en flyktig roj anke:x En visshet, en visshet! utropade Flor ine föraktfullt,