Aftonbladet – 24 november 1855, sida 1

vänner. Ni finner väl, att jag hvarken kunde eller ville glömma er. Det är öfverenskommet oss emellan, att vi skola visa cn utmärkt vänlighet och artighet emot dessa röfvare från Loire, som inbilla sig, Gud förlåte mig, att vi ej hafva ett franskt hjerta, emedan vår kokard är hvit och icke trefärgad. Vi vilja att de före afresan skola afstå från sina orimliga fördomar. Ibland dessa officerare är en viss kapten för mig uppgifven såsom den mest inbitne af dem alla. Det är således med honom som omvändelsen kommer att möta största svårigheterna. Jag har icke tvekat att skicka honom till er.n Till mig! utropade Florentine. Till er, — om han motstår er, så är det derför att han är okuflig. Jag räknar på er skönhet och på ert förstånd, för att åstadkomma detta underverk, och jag är fullkomligt viss på, att det icke öfverstiger edra kraftey.n -— Men det är ett diplomatiskt uppdrag In Alldeles. Och om jag misslyckas?) Er framgång är otvifvelaktig. Må vara! jag antager, svarade Florentine, som icke kunde påfinna något rimligt skäl att neka och som isynnerhet fruktade, att ifall Maximes ytterliga svartsjuka blefve känd, skulle han blifva föremål för ett. allmänt åtlöje. Ni är en engell utropade grefven, noch jag skall underrätta hans majestät om cr tillgifvenhet för den goda saken. Jag Bar sagt att jag antager, men det är på ett vilkor. Och hvilket då? Ni skall dinera med oss och på detta sätt bespara mig en tråkig tåte-å-tete. Omöjligt. Huru! omöjligt ? Jag jag har hos mig två sqvadronschefer, och ni förstår väl att jag icke kan underlåta att hålla dem sällskap. Nå väl! jag skall bedja vår käre kyrkoherde att hålla oss sällskap.