Aftonbladet – 24 november 1855, sida 1

tär — under Mitt tak — han frånvarande! Min stackars svartsjuke man skulle kunna få feber deraf. Låtom oss gömma denna hårda nöt att bita på fill hans återkomst.s i Medan hon öfverlade på detta sätt, uppnades dörren, och mamsell Thereson anmälde miren i B. Det var en: ädel gubbe, klädd i kortbyxor, prydd med S:t Iudvigskorset, med pudradt hufvud och ståtlig hållning. Han var grefve och hette de Malestrac. Han hade emigrerat år 92 och icke kommit tillbaka till Frankrike förr än 1816, Ensam, utan familj, hade han fattat en uppriktig tillgifvenhet för madame de Barjolle, som å sin sida mottog honom med sitt ljufvaste småleende; och som Maxime hade den godheten att icke oroa sig öfver den gamle adelsmannens courtoisie, hade han småningom blifvit vän i huset. Ack! är det ni, min bästa grefve? utropåe Florentine. Kom hit, att jag riktigt får panna er! Banna mig så mycket ni behagar; jag föredrager ljudet af er röst framför den skönaste musik,, svarade grefve de Malestrac, som i fråga om artiga ordvändningar icke gaf efter för någon. Ert uppförande är en otrogen och förrädisk riddares., Ack! madame ., . Ni vet att jag är ensam, och ni fruktar icke att förvandla min boning till en kasern! Men min väny, har ni då icke betänkt, att jag derigenom blifyit dömd tillett 24 timmars tet-å-tete med en krigare?n Tvärtom, jag har mycket väl betänkt det. Jag beundrar er advokatoriska ton och ert lugna utseende. Hvad! känner ni icke svartsjukans alla furier sönderslita ert bröst? Madamen, svarade den gamle ,emigranten, det gifves qvinnor på hvilka en man af förstånd icke kan blifva svartsjuk; det gifves äfven andra mot hvilka en belefvad Kärl icke tillåter sig en sådan förolämpning. Denna fras, uttalad med den mest ridder