äro försedda med en outtömlig. inbilskhet. Har man af vanlig höflighet kommit att någon gång visa dem ett småleende, så äro de genast öfvertygade, att man-är färdig att dö af kärlek till dem. De må vara vackra eller fula, qvicka eller dumma, det är alldeles detsamma. De sätta sina illusioner i stället för verkligheten och inskrifva, liksom Don Juan, på sin lista ett namn, hvaraf de icke en gång känna första bokstafven. General Foy sade en gång i deputerade kammaren, att alla äro lika inför lagen; jag förklarar, jag, att j alla. ären lika i inbilskhet. Försynen käre Maxime, straffar dig nu och det med rätta. Sedan du tviflat på de qvinnor, som efter hvarandra kommit i din väg, har du slutligen kommit derhän, att du tviflar på din egen hustru. Jag har länge tyst och uppmärksamt bemärkt dina förolämpande misstankar. Om jag tegat tills nu, så ärdet derför, att jag hade den stoltheten att tro, att du skulle högakta mig tillräckligt för att göra skilnad emellan din Florentine och dina fordna bekantskaper. Skulle jag då hafva bedragit mig mig? Jag vill ingenting yttra som skulle likna ett rätfärdigande, ty ett rättfärdigande innebär alltid begreppet om ett fel. Jag inskränker mig till följande: Hvarje dag syntes det mig omöjligt att ilska dig högre, och dagen derpå förundrar jag mig öfver att känna min tillgifvenhet för lig mera djup och liflig. Min enda tanke är lu. Jag har en dyrkan, en religion för allt som kan behaga dig. Jag handlar som om du alltid kunde läsa i min själ. Jag är icke nera någonting af mig sjelf; det är du som styrer mig. Jag känner för dig den högsta ;mhet och tillit. Mitt lif, det är du. (Forts. följer.)