beredvillighet samtyckte till sin hustrus önskan. Sedan två år, tillbaka, var Florentine således boende iprovinsen, der, hon förde en indragen lefnad, och tröstade sig med medvetandet att hafva i det yttersta uppfyllt sina pligter. Hade hon icke dessutom den tillfredsställelsen att vara ett: vittne till sin mans andliga och moraliska förbättring, ty han hade blifvit öm och tillitsfull, som i de första dagarne af. deras förening? Men då jag icke vill. beskrifva min hjeltinna bättre, än hon i sjelfva verket var, eller låna henne fullkomligheter, som skulle vara öfvernaturliga och göra henne mindre till qvinna, än till engel, vill jag gerna tillstå, att det hände henne mera än en gång, då hon spelade ett whistparti som aldrig ville taga slut med Maxime, mairn och kyrkoherden, att hon för sig sjelf sakta suckade vid minnet af nöjena och fe-. sterna 1 Paris. Sålunda kunna vi nu förklara de tysta tårar, som fuktade Florentines ögon, sedan hon läst monsieur de Barjolles bref. Hon såg nu med bristande hjerta hela den byggnad ramla, som kostat henne två-års bemödanden och försakelser att uppföra: Onyttiga uppoffringar I ändamållösa försök! En kort skiljsmessay berättelsen om en oskyldig promenad vid en diten obetydlig landtjunkares arm, hade iteruppväckt hennes mans svartsjuka och gjort den mera brinnande och misstänksam än någonsin förut. ANDRA KAPITLET. Det svar madame de Barjolle skref till Maxime finner här sin rätta plats. Bör jag visa mig mera uppretad, än belröfvad? skref hon; i sanning älskade Maxime, jag vet det icke, Är det ditt hjerta som