Aftonbladet – 22 november 1855, sida 1

bundna böcker voro uppställda påc en n hyllå af ebenholtz. Ingenting kunde vara vackrare, friskare och bekogligare än denna lilla boudoir, som skyddades mot solen af långa gardiner af rosenrödt sidentyg. Framför fönstret låg en balkong hvarifrån man hade utsigt öfver det mest förtjusande landskap. Från öfre våningen ända ned till bottenvåningen var muren beklädd med en spalier, bestående af vilda vinrankor, murgrön och andra slingerväxter. Dessa växter hade inkräktat hela balkongen, och om aftnarne, då madam De Barjolle älskade att se huru solen badade sig uti en ocean af purur och guld, tycktes de kärleksfullt: vilja ön sin yackra herrskarinnas fötter. Madame de Barjolle var en ung qvinna om 24 år, snarare: täck än vacker. En späd varelse, som hade de finaste händer, stora klara blå ögon, en smärt och förtjusande växt, en ljuf och harmonisk röst. Hon låg på en chaiselongue och läste ett bref. Härunder rynkades on ligt hennes släta panna, hennes bröst höjde sig till en smärtsam: suck, oeh då hon slutat läsa, föll brefvet utur hennes hand, och tysta tärar rullade långsamt utför hennes. kinder. Sedan hennes blickar en stund irrat omkring utan mål, fästerde sig slutligen vid Kristusbilden, och hon syntes försjunka i ett stumt tillbedjande, -då tre lätta slag på dörren väckte henne ur hennes aftdakt, ; Hon gjorde en rörelse, men svarade icke. Trenne: förnyade slag hördes åter med korta mellanrum. och en ung flicka, något uppnäst och med lifliga ögon, syntes på tröskeln. Madame har ringt,, sade hon. Nej, mademoiselle,, svarade madame de Barjolle. Jag tyckte likväl att — Men jag tycker, afbröt madame de Bar